torsdag 6 december 2012

Fåtöljkampen

Med anledning av att jag skrev om spelet The Hobbit från 1982 nyss tog jag också en titt på Sherlock som var nästa stora spel från samma utgivare Melbourne House och med en av dess författare Philip Mitchell som huvudutvecklare. Då slogs han upp större än huvudutvecklaren Veronika Megler i publicitetsmaterial om The Hobbit. Kanske var det av sexistiska skäl, kanske för att hon hade hoppat av och han var kvar: Det var mer stuns i att marknadsföra nya spel som »av samma som gav er The Hobbit!« än »av en som hjälpte till med att göra The Hobbit«. (Spekulation från artikeln jag tipsade om.)

Det jag mindes från när jag spelade detta på 1980-talet var mest att jag inte klarade det. Första dagen sätter Lestrade dit en oskyldig, och efter det är spelet slut. Jag förstod förstås att den oskyldige var oskyldig, och försökte förgäves berätta vad jag hade klurat ut för Lestrade och visa honom alla fina ledtrådare jag hittat, men jag lyckades inte övertyga Lestrade, utan spelet fortsatte enligt detta spelavslutande manus.

Jag kom till slut på en omväg. Jag kunde lura in Lestrade i en garderob och låsa den. Sen satt han där och kunde aldrig göra sitt felaktiga utpekande, så tiden gick och jag kom vidare en bit ändå. (Men senare tog det stopp ändå. Han behövdes väl för andra saker i världen.)

Att återse Sherlock-spelet nu igen var nostalgiskt, men jag mindes inte att Watson var så påstridig. Här är början av mitt senaste spel:

tisdag 4 december 2012

Thorin sits down and starts singing about gold

När datorspelet The Hobbit kom 1982 blev det snabbt en stor hit. Det var ett textäventyrsspel med några illustrationer, och när jag skaffade det låg det långt över alla tidigare spel jag hade på min ZX Spectrum.

Det börjar stillsamt. »You are in a comfortable tunnel like hall. To the east there is the round green door.« Där är även Gandalf och Thorin (som får lov att representera alla dvärgarna). Sen bär det iväg österut mot äventyret.

Sett med dagens ögon är det primitivt, men det var det inte då. Det var anmärkningsvärt bland annat genom att de andra figurerna i spelet gick runt och agerade på egen hand oavsett vad man själv gjorde, jag även om man inte gjorde nånting alls. Och i detta var det tillräckligt mycket slump så att inga omgångar blev riktigt likadana.

Ibland när man kom till ett ställe där det var tänkt att man skulle möta en fiende så låg den redan död där på marken, kanske för att Gandalf hade råkat gå förbi där och stridit under sina slumppromenader. Ibland blev det omöjligt att komma vidare i spelet på grund av något som skett som man inte hade påverkat själv. Det kan synas orättvist, men sånt är livet.

Anledningen till att jag tänker på detta gamla spel nu är att jag nyss har läst denna artikel från ett par veckor sen av The Digital Antiquarian om spelets tillkomst, som jag starkt vill rekommendera alla som har nostalgiska känningar till detta spel. Strax efter den publicerade dessutom The Register en intervju med huvudutvecklaren Veronika Megler som man kan läsa också om man vill läsa mer.

Vill man återuppliva flydda tider finns det förstås emulatorer som kan köra spelet. Jag tyckte det är särskilt kul med Wilderland – ett system som kör spelet under en emulator samtidigt som det hela tiden visar var alla objekt och andra figurer är och vad som händer med dem. Kul att se för sen som redan spelat spelet.

De olika figurerna hade sina maner när de inte hade något bättre för sig. Många minns Thorin när han tyckte att det hände för lite: »Thorin sits down and starts singing about gold« En klassiker med ca 44 400 Googleträffar!

onsdag 12 september 2012

Samisk uniform

Från Norge rapporteras krav om att landets samer ska få bära säregna plagg i den norska armén. Det var tidningen Ságat som hade artikeln Samiske plagg må tillates med militær uniform för ett par veckor sen, med uppföljning dagen efter, Hijab eller samelue? - Soldater skal gå kledd som soldater!.

Det var Isak Thomas Triumf från Kautokeino som var »overrasket over at både hijab, kalott og turban tillates brukt med forsvars­uniformen, all den tid samiske plagg nektes innpass.

Svenska media tog upp detta (Realisten, GP, SvD, AB) och det slog mig då att jag läst om samiska uniformer tidigare i år, och därför kan presentera en redan väl genomtänkt plan för hur sådana ska utformas.

Detta gäller hur det var för hundra år sen. Inte på riktigt i och för sig, men i en framtidsroman jag läste tidigare i år, där Sverige hamnar i krig och en samisk bataljon spelar en viktig roll.

Det är När krigsguden talar – en romantiserad skildring af vårt kommande krig, skriven av kapten Iwan T. Aminoff, signaturen »Radscha«. Sverige blir anfallet av en närliggande stormakt som aldrig nämns vid namn, men som naturligtvis är Ryssland som vanligt i sådana historier.

Det märks lite då och då att det är Ryssland det handlar om, och jag förstår inte riktigt varför Aminoff undviker att nämna det vid namn. Det sägs att det är en stormakt, och det är sällsynt av någon av svenskarna är »mäktig våra fienders något svårlärda språk«. Tydligast blir det kanske när det om en fiendesoldat som man iakttar på håll sägs »Karlen hade dragit baschliken öfver hufvudet och bar geväret hängande i remmen öfver ena axeln.« Basjliken, en huva med ändar att knyta i nacken, ingick mycket riktigt i den ryska arméns uniform då (och blev 1917 ett kännemärke för Vita armén i inbördeskriget).

Så samerna då?

Romanen kom ut 1904 och utspelar sig efter 1907, för det berättas att det detta år kommit en ny värnpliktslag som införde en mängd ändringar som Aminoff såg som önskvärda. Bland annat ökade tjänstetiden till 15 månader och antalet officerare ökade. En av nyheterna var detta:

Men man förstod också, att tillgodogöra sig en hittills för värnplikten helt och hållet främmande folkklass – lapparna. Det hade dock fordrats ganska energiska ansträngningar, icke minst från militärt håll, för att öfvertyga riksdagen, att man ej borde försumma att draga fördel af dessa nomader, hvilkas kännedom om de säregna förhållandena i nordligaste Sverige i förening med uthållighet och jägareinstinkt gjorde dem till det bästa soldatmaterial, man i dessa trakter kunde önska sig.

Man uppsatte af denna anledning »den lappländska bataljonen», till hvilken äfven finska nybyggarna till en stor del uttogos.

Möjligheterna till detta var mycket bättre 1907 än vad det varit tidigare, på grund av bättre kommunikationer (»man hade redan börjat anläggningen av västra centralbanan, och man såg den tidpunkt nalkas, då kommunikationerna skulle förvandla det slumrande Norrbotten till ett liflifgt landskap, som var i stånd att utsläppa millioner i marknaden«).

Att unionen mellan Sverige och Norge skulle ha upplösts, som den ju gjorde 1905 i verkligheten, ingick inte i Aminoffs tankar om framtiden. Året efter unionsupplösningen skrev han faktiskt en ny krigsframtidsroman Kriget Norge – Ryssland. Följder av olycksåret 1905 (som finns tillgänglig från projekt Runeberg) som visar hur farligt det var med denna unionsupplösning.

I boken hamnar norska trupper tillsammans med den svenska lappländska bataljonen i ett läge, och det är här frågan om samernas uniform kommer upp:

Norrmännen betraktade nyfiket sina egendomliga stridskamrater och samlade sig i grupper kring dessa.

Man hade låtit lapparna i hufvudsak bibehålla sin nationaldräkt. Införandet af arméns uniform för dem var af praktiska skäl icke lämpligt.

Karbinen och den påsliknande packningen, ammunitionsgördeln och reservskodonen utgjorde det hufvudsakliga af deras utrustning, och klädernas färg var ljusgrå, men man hade låtit dem samtidigt behålla de färgrika bårderna, de vida lindade byxorna och den toppiga mössan, ehuru denna bar en skärm, som kunda såväl fällas ned som vikas upp.

Tyvärr finns ingen närbild på dessa samer i uniform, utan bara bilden högst upp, men det går i alla fall att ana att mössorna är toppiga där.

Inte långt efteråt, 1914, kom ännu en framtidsroman av Aminoff där Sverige blir invaderat ut, Invasionen eller Det eröfrade landet från 1914. Även den finns på projekt Runeberg.

När så världskriget började behövde han inte skriva framtidsromaner längre, utan skrev en hel serie romaner med »romantiserade skildringar« från olika fronter av det pågående kriget. Under 1914–1915 kom det ut 15 (!) krigsromaner i denna serie. (I skämttidningen Lutfisken från 1914 syns ett anslag »OBS! En ny krigsroman i timmen af Radscha!!« i ett skyltfönster på en bild.)

fredag 31 augusti 2012

Einar Norelius

I serien Mina Favorittecknare presenterar jag idag några blandade bilder av Einar Norelius.

Han illustrerade Bland tomtar och troll 1926–1980. (och tog över efter Gustaf Tenggren som i sin tur tagit över efter John Bauer, två andra stora favoriter). Hans illustrationer där är ofta inte alls lika trolska som Bauers, utan mer cartoony. Se t.ex. den drake som har bankat på tandläkare Fikonborrs dörr.

Mycket riktigt har han gjort tecknade serier också. Dels samarbetade han länge med Gösta Knutsson om en tecknad version av Pelle Svanslös i Folket i bild, och dels gjorde han en egen serie »Jumbo i djungeln«. Samarbetet med Gösta Knutsson var långvarigt men inte särskilt hjärtligt. En gång reste Knutsson bort utan att ha lämnat manus efter sig och redaktionen bad Norelius att skriva manus ett tag själv. Knutsson blev mycket upprörd över tilltaget när han kom hem. Knutsson framstod som »en diva« tyckte Norelius.

Norelius skrev egna historier också. Här råkar Snigel Blå i Norelius bok med samma namn ut för ett typiskt Norelius-troll. (Boken är skriven 1940 men gavs första gången ut 1958. Detta är från en senare utgåva 2000.)

Mer realistiskt: Illustration från boken Katten Buster av Annik Saxegård (1935).

Porträtt i akvarell av hans äldsta dotter May (1940).

Häftiga färger i en akvarell Jona och valfisken. Den ingår i en serie av 30 akvareller med motiv från Gamla testamentet som en 22-årig Norelius gjorde liggande i en sjuksäng på ett sanatorium. Efteråt gav han alla 30 till den Ragnhild som sedermera blev hans maka.

Bland Einar Norelius mer ambitiösa projekt hör tuschteckningarna till de stora samlingsverken Svenska sagor och Svenska foklböcker. Denna är från sagan »De sju svarta hästarna« i Svenska Sagor V (1945).

I hans memoarer kan man läsa om hur mycket konflikter det ofta var kring dessa verk. Det var svårt för alla inblandade att kompromissa kring sådant som vilka varelser som skulle ha svans eller inte eller om en lindorm skulle ha ben eller inte, och ibland låter det som varenda bild krävde hårda förhandlingar.

Anledningen till att jag tänker på Einar Norelius just nu är en väggmålning av honom här i Uppsala. Den gjordes till V-Dala nation men har länge legat nerpackad. Nu har den precis satts upp igen, och nu ikväll (fredag) blir det vernissage av den på V-Dala. De skriver att

Einar Norelius väggmålning, särskilt anpassad för pubens (dåvarande gaskkällarens) inre vägg, fanns färdig redan till husets invigning 1965. Norelius, som var bördig från Falun och levde mellan 1900-1985, donerade väggmålningen år 1965 och den monterades ned någon gång på 1980-talet.

Jag läste Norelius memoarer tidigare i år och där står att denna målning, »Spelande träd«, gjordes 1960. Jag var därför rädd att den försvunnit med anledning av att V-Dala fick ett nytt nationshus 1965. Uppgifterna verkar inte helt gå ihop här, ifall den inte låg hela fem år och väntade på att doneras! Tidigare i år skrev jag och frågade om målningen fanns kvar och fick svaret att man just planerade att sätta upp den igen, helt utan sammanhang med min fråga. Synkronism!

Bilden är tagen från V-Dalas pressrelease om detta och visar V-Dalas pubchef och bibliotekarie framför målningen.

lördag 21 juli 2012

Instrumentkartor

Musiker spelar oftast inte bara ett instrument. Kartan ovan visar några instrument som »hänger ihop« genom att de ofta spelas av samma musiker.

Linjerna mellan instrument är grövre och har större dragningskraft ju oftare någon spelat båda instrumenten.

Det starkaste bandet är knappast oväntat – mellan trummor och slagverk. Det är många som ibland är krediterade med slagverk och ibland med trummor, och dessutom står det ofta på samma låt »trummor och slagverk« (fast trummor ingår i slagverk).

De flesta närheterna kan förklaras av likheter i att spela instrumenten. Instrument som spelas på klaviatur hamnar nära varandra – »kan du spela piano kan du spela orgel!« Olika gitarrer ligger tillsammans på motsvarande sätt. För blåsinstrumenten har saxofoner och klarinett med liknande grepp hamnat tillsammans, och en bra bit bort (längre bort än jag hade väntat mig) från trumpeten. Lite förvånande tycker jag det är att flöjt hamnade så tydligt i saxofongruppen!

Ibland är det andra faktorer som ger band mellan instrument, som att munspel inte alls hamnar bland andra blåsinstrument, utan närmare gitarrerna. Det är ju en klassisk kombo.

Data är hämtat från Musicbrainz och färgerna kommer från instrumentens huvudkategorier i den stora instrumentförteckningen där, men har inte påverkat placeringen. Bass = bas här ligger i en kategori övrigt eftersom det kan stå för flera instrument, normalt ståbas (double bass), basgitarr eller elbas. Mycket riktigt har de som krediterats med t.ex. double bass också ofta krediterats med bara bass och så vidare. Liknande fall finns på flera andra ställen i grafen, som där musiker ibland bara har noterats spela »saxofon« utan angivande av om det är tenorsax, altsax eller någon sällsyntare sort.

Detta bygger på de inpelningar för vilka någon lagt in information på Musicbrainz om vem som spelar vad. Jag har hämtat data därifrån och skrivit ett program (i Python) som analyser innehållet och genererar grafer med Graphviz.

Den andra grafen visar ett annat sätt på vilket instrument kan hänga ihop, nämligen genom att förekomma i samma inspelning. Vilka instrument spelas ofta tillsammans?

Här är det starkaste bandet mellan trummor och gitarr. Till detta vill det sedan gärna fogas en bas och kanske piano eller keyboard. Många pop- och rockgrupper har alla sina instrument där i mitten av grafen. Till höger, nära tillsammans med pianot kommer stråkarna och med dem koppling till blåsinstrument som passar »klassisk« musik. Det mer jazziga har istället hamnat nedanför.

I denna graf märks de speciella effekterna av musikinstrument som ingår i andra instrument mer. »Saxophone« har t.ex. hamnat långt ifrån alla specifika saxofoner, ty om någon angetts spela t.ex. altsax så anges nästan alltid andra saxofonister också lika specifikt, så Saxophone + Alto Saxophone blir en mycket ovanlig kombination.

I båda graferna har jag bara tagit med de vanligaste instrumenten och de av dessa som har någorlunda många kopplingar till andra instrument. Jag ser fram mot att göra liknande grafer igen när det finns mer data inlagt.

söndag 1 juli 2012

Filmtajm!


Dagens låt är »The World is Waiting for the Sunrise« med Stan Freberg från 1952.

I mitt barndomshem fanns en gammal vevgrammofon med några 78-varvare till, och denna var den roligaste av dessa, så den har jag lyssnat på många gånger.

Det knäppa soundet, de roliga rösterna och ljudeffekterna bidrog till att göra det roligt, förutom att det var roligt i sig att man behövde veva, förstås. Sen råkade jag tyvärr sätta mig på skivan, så sen har jag inte hört den igen förrän nu. Förlåt, pappa, att jag satt sönder din skiva!

Jag visste då inte att detta var en drift med Les Paul och Mary Ford som hade en stor hit med denna (betydligt äldre) låt året innan. De experimenterade med olika då ovanliga tekniska effekter i sina inspelningar (som överdubbningar och inspelningar i annan hastighet), så det är bland annat detta Stan Freberg parodierar här. (Man kan se Les Pauls imponerande gitarrspel i denna inspelning gjord lite senare.)

Jag visste då inte heller att repliken »Which way did he go, George?« (1:03) syftar på ett då återkommande skämt i tecknade filmer (där George från början syftar på figuren George Milton i Möss och människor).

Men jag visste att ljudeffekterna i slutet av denna låt användes av Trazan & Banarne i tv som intro till när de visade filmer i programmet – »Filmtajm«!

torsdag 21 juni 2012

Aida

När jag vaknade idag hade jag ingen aning om att jag idag skulle återse en gammal kärlek som jag mötte första gången när jag var arton och inte hade sett på många år. Aida heter hon.

Det är datorföreningen Update som i samarbete med Gustavianum har en utställning Tre ton minidatorer – 40 år med datorer i Uppsala universitets tjänst. Aida utgör en ganska stor del av dessa tre ton, men det finns annan fin teknikhistoria där också. Besök rekommenderas för folk i Uppsala!

Större delen av AIDA ses på bilden ovan. Här en närbild:

AIDA var den dator som vi studenter i datavetenskap i Uppsala använde på 1980-talet. Vi höll då till på Sturegatan. Man slog en hemlig kod (4711 förstås!) för att komma till en trappa som gick till ett tak utomhus, och där kunde man gå in genom en ny kodlåsförsedd dörr till där datorsalarna var. Eller terminalsalarna, menar jag förstås. Den enda datorn där, som vi alla körde på, var AIDA, och hon stod bakom en låst dörr, även om jag kikade in på henne ibland. Jag tror att jag var inne i det rummet bara en gång, flera år efter jag började där.

Och så nu, 2012, är det bara hon och jag i ett rum på Gustavianum, och jag tänker på hur mycket roligt jag haft av/med henne. Kanske är sånt lite lättare att förstå idag om man tänker på hur folk tycker om »internet«. Då var det datorn som var nätet!

Vad jag menar är att mycket av den typ av saker som man nu gör över nätet med datorer kunde vi göra då utan nät genom att vi körde på samma dator. Visst fanns det rudimentära datornät. Se t.ex. Jörgen Städjes nätverkskarta från 1983 (Aida ligger uppe till vänster) med beledsagande text. Men det var mycket lite där som vi kunde komma åt ändå. Vi som körde på samma dator kunde ändå därmed delta i samma diskussionsforum (KOM, Hackom), få meddelanden om när loggade in och ut, sätta statusmeddelanden för att visa andra vad vi hade för oss, chatta, spela flerpersonersspel med varandra (som t.ex grafiska VTTREK, och lite senare ursprungliga MUD), osv. Ja, det jag vill komma fram till är som ni hör att allt det ni gör på datorer, det gjorde vi långt tidigare (before it was cool, you betcha).

tisdag 19 juni 2012

»Det vet man ju hur dom är!«

(Ännu en del i Per-reder-ut-bilder-som-delas-på-nätet om valaffischen som inte är en valaffisch.)

Denna bild såg jag på piratpartietsledare Anna Trobergs blogg under rubriken Austin Powers designar valaffischer åt franska Piratpartiet. Det tycks vara två valaffischer för franska piratpartiet som ställs bredvid varandra. Texterna betyder »Politisk transparens« respektive »Inget att dölja? Skydda privatlivet och personuppgifter!«. Avkläddheten används påtagligt annorlunda i de båda bilderna. För att citera Troberg:

Budskapet på de båda affischerna går inte att ta miste på. En halvnaken brud ska få oss att önska transparens så att vi får se lite mer kött, medan en exponerad man tydligen ska få oss att förstå att vi minsann inte har rätt att glutta in i hans privatliv.

Här kan man lätt tänka »ja, suck, det vet man ju vilken unken kvinnosyn piratpartister har!«. Jag tror att Troberg hittade bilden på kvinnan på bloggen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny!, och där är just detta vinklingen. Citat: »Piratpartiet tar såklart tillfället i akt att sexualisera lite kvinnor i sin nya reklamkampanj.«

Så vill förstås inte svenska piratpartister att vi ska tänka, så i Trobergs inlägg och kommentarerna till det är tänket mer »ja, suck, det vet man ju vilken unken kvinnosyn fransoser har!«.

Jag vill inte falla för någon av dessa ryggmärgsreaktioner och undrar istället om denna »nya reklamkampanj« finns. Anna Troberg skriver att hennes »franska partikamrater har valt att gå till val med två valaffischer som får James Bond att framstå som en riktig rödstrumpa«. Har de det då? Är detta valaffischer överhuvudtaget? Varför länkar varken Fanny, Troberg eller någon annan som skriver om detta till denna kampanj i så fall? När upprördhet sprids från upprörd till upprörd utan input från det som man är upprörd över kan det så lätt gå över styr.

Jag letar på franska piratpartiets webbsidor efter bilden på kvinnan, och hittar den inte, trots att där finns en samling med affischer. På affischen står alsace.partipirate.org så jag letar på Alsace-avdelningens webb också, även det förgäves. Om detta är franska piratpartiets »nya reklamkampanj« så har de sannerligen inte lyckats särskilt bra med att få kampanjen att märkas!

Jag hittar ändå bilden i ett franskt piratforum i ett inlägg från i mars i en diskussion (som vad jag kan förstå med min icke-existerande franska handlar om en planerad kortfilm och just här om hur mycket man kan eller inte kan anspela på sex i den). Det tycks vara härifrån bilden är tagen! Han som postat bilden är själv från Alsace och i hans forumsignatur står (enligt google-translate):

I am not a professional graphic designer, all the visuals that I post on this forum, are there for advice and consultation, before being subjected to any formal validation ... Thank you not to use them as visual "Pirate Party" before it is validated and stored (I do not know where on the server of PP).

Har bilden kanske ändå använts lokalt i Alsace? Jag mailar Alsace-piraterna och undrar och får till svar »it was just a private joke, this image has never been used as an election poster; just post on the french pirate party board«.

Detta »privata skämt« har uppenbarligen spridits några gånger av olika personer. Åtminstone på Reddit och Fanny återger (utan länk) några kommentarer till en spridning som jag inte har hittat. Men det har aldrig varit en valaffisch för piratpartiet på någon nivå alls.

Jag förstår att Anna Troberg snabbt ville stämma i bäcken när det verkade som (svenska) piratpartiet skulle svärtas ner av något man inte gjort, men jag är ändå förvånad över att hon inte istället stannade upp och undrade »stämmer detta?«. Att hon direkt skrev om vad hennes franska partikamrater har valt att göra utan att kolla med dem om de verkligen valt detta. Nog finns det mycket av både det ena och det andra i svenska piratpartiets forum också som varken hon eller piratpartiet står för? (Det har ju inte minst märkts i pp:s breddningsdebatt.)

Själv har jag inget personligt skäl att rädda varken piratpartisters eller fransosers ära, utan detta är för mig i första hand intressant som ett av många exempel på hur man allt oftare bör vara misstänksam till uppgifter utan källor att bottna i. (Visste ni förresten att facebook ska börja kosta pengar att använda?! Sprid vidare till alla ni känner!)

torsdag 31 maj 2012

Gay nannies

Mitt amerikanska besök var så fascinerad över alla 'gay nannies' i Sverige. Jag förklarade då att det var barnens pappor.

Dagens reda-ut-saker-som-sprids-på-nätet handlar om »gay nannies« som det verkar finnas så många av i Stockholm eller hur det nu var.

Jag såg det spridas med bilden ovan, men vet tyvärr inte vilken tidning detta är klippt från. Tidningen har fått det från TT Spektra hursomhelst, så flera andra tidningar har också publicerat det (t.ex. Härrydaposten 2012-05-30 och Dalademokraten 2012-05-31).

Det är dock fel att det var Camilla Fuhr som skrivit detta på Twitter. Det var istället Gilda Romero den 7 maj, men många retweetade det, vilket antagligen ledde till denna missuppfattning om vem som skrivit det.

Hade hon ett amerikanskt besök som sade detta då? Tja, det verkar andra ha haft också! Visst kan man vara nöjd med att det är ett roligt (avslöjande?) citat, men jag tycker det är roligt att försöka reda ut saker också, så här följer i kronologisk ordning vad jag känner till.

Skönheten och odjuret i magen

Ett blogginlägg 2007-06-03 Och de är hejare på att arrangera blommor också av »Hedda« på bloggen »Skönheten och odjuret i magen»:

En kompis kompis var på en middag där en amerikansk kvinna uttryckte sin beundran över hur progressivt och liberalt Sverige var och hon var särskilt fascinerad över ”all the gay nannies” hon såg i huvudstaden.

Vår bekant fick förklara att män i Stockholm tenderar att både vara välklädda och pappalediga.

Denna första kända förekomst har redan »en kompis kompis«. Är det en kompis kompis på riktigt, eller redan en historia som cirkulerar? Känner någon till något tidigare än detta?

Aftonbladet

Fyra månader senare, 2007-11-10, säger en Mats i Aftonbladet:

Jag har en kompis som var här på besök från Schweiz. Han fick syn på två pappor som var ute med barnvagnar tillsammans och sa: ”oj, vad många gay nannies ni har här!”

Detta är den enda versionen som gäller Schweiz istället för USA.

Jonas Cramby i Café

2009 skrev Jonas Cramby en krönika Kära, nyblivna far som brukade vara cool... i Café om hur »våra polare« blir »så olidligt tråkiga när de blir farsor«. Citat:

När en kompis från usa var på besök i Stockholm reagerade han över alla föräldralediga män som gick omkring och drog barnvagnar på stan:

– What’s up with all the gay nannies?

Och vet du, han hade rätt, det är precis så ni ser ut.

Göteborgsposten

GP 2011-04-09. Tyvärr har jag har bara sett ett kort citat utan sammanhang:

sin amerikanske bekant på besök som var djupt fascinerad av antalet ”gay nannies” i Sverige. Att männen som drog barnvagn på stadens trottoarer skulle kunna vara barnens fäder föresvävade honom inte.

Miss-Maries

Blogg från 2011-06-08: »En kompis berättade att hon träffat en amerikanska som hade varit i Stockholm ...«

Passion för Business

I Passion for Business nr 3/2011 (texten finns inte på webben) sitter tre pappor och diskuterar papparollen under rubriken Pappen & karriären. En av dem säger:

Jag reser ofta med mina barn och deras vänner och bland annat när vi var i Italien fick jag höra att jag var duktig som tog hand om mina flickor. Hade jag varit kvinna hade ingen kommenterat det. En anekdot: Det var en bekant som satt med amerikanska ambassadören och hans fru. Och allt var så bra i Sverige, men: ”What’s up with all these gay nannies?”. Det fanns inte i hennes föreställningsvärld att papporna var hemma med barnen.

Nu är det inte vilken amerikan som helst längre!

Katrine Kielos i Jusektidningen

En gästkrönika Vad gör gullväldet så motståndskraftigt. På webben står det att den är från 2012-03-23. I den tryckta tidningen kom det 2012-04-05:

Det berättas en historia om en amerikanska bosatt i Stockholm som förundrades över alla "gay nannies". Det var de stackars föräldralediga papporna, på bussen och i parken, som hon hade misstolkat.

Män med barn måste för det första ha betalt och för det andra vara homosexuella. Vi skrattar lite förtjust åt amerikanskans slutledning.

Föredömligt nog skriver inte Katrine att detta hänt en kompis eller ens en kompis kompis, eller ens att det verkligen är sant. Bara att det berättas en historia, och det gör det ju.

Gilda Romeros twitter

Ja, detta var 2012-05-07 alltså. Senare har hon förtydligat att det var hennes »vän Steve som gjorde observationen om alla gay nannies när han var på besök i Sth«.

TT Spektra

2012-05-29 skickar TT Spektra ut det förra twittret, men påstår att Camilla Fuhr skrivit det, och därmed blev spridningen så stor så allt exploderade.

Tack till Erik Mats och andra som också luskat i denna fråga.

söndag 27 maj 2012

Europe is watching you

video
Missade ni det intressantaste i omröstningen i ESC i lördags? Det gjorde jag också. Och de svenska kommentatorerna likaså, men lyssna på vad Tysklands Anke Engelke säger bakom Edward af Silléns (felaktiga) kommentarer om läget i poängställningen:
Tonight nobody could vote for their own country, but it is good to be able to vote and it is good to have a choice. Good luck on your journey, Azerbaijan. Europe is watching you.

torsdag 3 maj 2012

Vi skulle vilja ha det som för 100 år sedan

Har ni sett detta klipp med kristdemokraten Miriam Eriksson i Uppsala som valsar runt på nätet, mest med avsikt att håna hennes okunskap. Felaktigt.

En massa människor, däribland kloka människor jag känner, enar sig om att någon är dum. Det är ju en chans att vara motvalls! Att säga att det är ni som är dumma istället och bli impopulär hos alla som jag delar värderingar med. Jaaa!

I själva verket finns det ju här inget som tyder på att Miriam Eriksson skulle vara särskilt okunnig, och det kan till viss del ha varit egen okunskap som gav detta intryck.

Kanske är många inte medvetna om hur mycket firande kring första maj det funnits sen långt innan det blev arbetarrörelsens dag. Bland annat var det just en stor utflyktsdag i städerna. (I Stockholm for man då ut till Djurgården.) När Miriam Eriksson svarar att hon skulle vilja ha dessa utflykter med picknickkorgar tillbaka »som för 100 år sen« så anförs detta av många människor som att hon rent generellt vill ha allting som för 100 år sen. Skärpning!

Sjungandet är en annan förstamajsed som hon nämner. (Det var mest i södra Sverige som ungdomen gick runt och »sjöng maj« i byarna.) Det finns som sagt en mängd olika seder kring helgen, och det är väl inget konstigt att den som inte tillhör eller sympatiserar med arbetarrörelsen är mer intresserad av att knyta an till sådana äldre traditioner. Men hon hånas som att hon överhuvudtaget inte känner till första maj som arbetarrörelsens dag när hon inte svarar detta på frågan om varför dagen firas. En uppenbar parallell vore en fråga om varför julen firas. Att en icke-kristen inte svarar Jesu födelse utan nämner dels något om vad den personen själv firar under julen och dels något om förkristet julfirande. Skulle den då hängas ut med »höhö, vilken dumbom som inte känner till det kristna julfirandet överhuvudtaget!!«? Hennes svar på andra frågan, om varför dagen firas, är ganska luddiga, men det verkar folklivsforskares svar också vara, så big deal liksom.

Den sista av de tre frågorna handlar just om ursprunget till arbetarrörelsens förstamajfirande, men »Haymarket« säger henne ingenting. Jag skulle tro att hon delar detta med majoriteten eller i alla fall en stor del av de som går i förstamajtågen, utom i de anarkistiska och syndikalistiska tågen. (Klippet kommer symptomatiskt nog från Arbetaren Zenit 2010.)

Visst skulle jag vilja att händelserna då var mer allmänt kända. De var viktiga (och justitiemorden då innebar det politiska uppvaknandet för min idol Emma Goldman och flera andra ur hennes generation). När jag lärde mig om detta (Före Nätet) så var inte kunskapen särskilt lätt tillgänglig. (Nationalencyklopedins artikel om detta är till exempel tämligen felaktig.) Idag är det förstås lätt att lära sig för den som vill (gå in på Internet och klicka!), men jag ser inget skäl alls till att lägga någon skuld på just Miriam Eriksson för att Haymarket inte säger henne något.

Sådärja! Am I impopular yet?

Arbetaren har för övrigt, med anledning av klippets cirkulerande, publicerat hela artikeln på webben nu i efterhand inklusive svaren från alla fyra tillfrågade.)

onsdag 2 maj 2012

Snart märker du av Musicbrainz

Kanske har du inte hört talas om musikdatabasen Musicbrainz tidigare? Då vill jag bara kort bereda dig på att stöta på den allt oftare snart. Den har medvetet hållit sig under de flestas radar hittills genom att säga åt sökmotorer att inte indexera den, men sedan nyligen har den nämligen öppnat upp artistsidorna för sökmotorerna, och jag skulle gissa att dessa ganska snart kommer att komma som tidiga Googleträffar för många inte-jättestora musiker, sångare, band och kompositörer.

Jag har bidragit flitigt till Musicbrainz de senaste åren och ser denna lilla enkla förändring som den bästa nyheten från och för Musicbrainz på länge. Detta bör få fler att bry sig om vad som står i denna databas, med fler bidrag och bidragare som följd, och fler medhjälpare behövs alltid! Ett utsagt mål är att vara »the ultimate source of music information by allowing anyone to contribute and releasing the data under open licenses«. Det handlar alltså inte bara om innehållsförteckningar till cd i stil med freedb utan även sånt som vem komponerade låten, när skedde detta, vem körar, vem spelar dragbasun, osv. osv. Så detaljerad information finns inte för det mesta (än), men allt oftare, och det ger en särskild sorts tillfredställelse att mata in sådan ganska detaljerad information så att man t.ex. på denna Mikael Wiehe-skiva kan se vem som spelar darbuka.

torsdag 26 april 2012

Sur mjölk och tramphjul

Eftersom det är Strindberg­år i år kom jag att tänka på detta citat från Ensam som jag tycker passar så bra för många diskussioner på nätet:

Fjorton dagar senare befann jag mig åter sittande vid samma bord, i nästan samma sällskap, och på samma plats. Nu hade man haft tid att var och en i sin stad läsa över svaren på alla de påståenden man förra gången av artighet lämnat obesvarade. Man kom beväpnad; och nu skar det sig som sur mjölk. De som voro trötta, lata, eller föredrogo god mat läto udda vara jämnt, föllo undan och lämnade en tystnad efter sig; men de stridslystna drabbade. Man hade jämkat på det hemliga programmet, som aldrig förkunnats riktigt tydligt, och man beskyllde varandra för avfall.

– Nej, jag har aldrig varit ateist! skrek en.

– Jaså? Inte det?

Och nu började en diskussion som borde ha hållits tjugu år förut. Nu försökte man göra medvetet vad som under den lyckliga växttiden drivit fram omedvetet. Minnet stod icke bi; man hade glömt vad man gjort och sagt; man citerade sig själv och andra orätt, och det blev tumult. Vid första tystnad tog någon om samma sak, och samtalet gick i ett tramphjul. Och så tystnade det, och så började det om igen!

Nog känns det igen!

(Bilden är från Strix och tecknad av Hildin Nyman. Hela Ensam kan man läsa på Runeberg.)

tisdag 24 april 2012

Nördhelg

I helgen som gick var jag på två riktiga nördmöten. Först på lördagen en »Buffykväll« på SF-bokhandeln och på söndagen årsmöte i ankistförbundet NAFS(k). (För säkerhets skull pratade jag en del om Kalle Anka på Buffy-mötet och en del om Buffy på Kalle Anka-mötet.)

På båda mötena var det frågetävlingar. Så här svåra var Buffy-frågorna:

Och så här svåra var Kalle Anka-frågorna:

(Mats visar frågor. Vi andra sitter med mentometrar och trycker.

På Buffy-mötet (som jag inte riktigt vet om det var »a gathering, a shindig or a hootenanny«) var det bland annat en paneldebatt med Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Hanna Fahl och Kim W. Andersson.

Flera ämnen som kom upp kände jag igen, däribland behovet av och också besväret med att propagera om Buffy. Människor som inte sett eller bara sett ett par avsnitt mitt i vet inte vad det är för nåt, men tror det, och det är som Hanna påpekade närmast omöjligt att beskriva serien utan att det låter som något annat än vad det är. Folk berättade om hur de hotat eller tjatat sig till att få nära och kära att titta. »Du måste titta på åtminstone två säsonger. Sen först får du säga om du tycker om det eller inte.« Kim, som var ett nyövertalat fan, sa att han fortfarande inte tyckt om serien efter hela säsong 1, men hade tittat vidare efter sådan övertalning. Jag tycker detta är märkligt, för redan säsong 1 är bra, även om det förstås blir ännu mycket bättre sen (om man har följt från början). Själv tänkte jag på hur jag nöjde mig med att begära två avsnitt i ett utbyte av prova-på-saker-man-inte-tror-man-tycker-om en gång. Det tyckte jag var tillräckligt bra (men sen struntade vederbörande i det ändå). Det enklaste är väl som nån i panelen sa att bara umgås med de redan frälsta! :-)

En av aktiviteterna på NAFS(k)-mötet stod jag själv för, nämligen ett föredrag om färgläggning av Carl Barks serier framförallt utifrån Fantagraphics nya Barks-böcker (som jag kommenterat förut). Jag tyckte både att de följde originalfärgläggningen onödigt mycket, och att de avvek onödigt mycket när de ville färga om t. ex. Knattarnas mössfärger, samt att det fanns helt onödiga slarvfel. Ett litet smakprov syns på dessa två bilder från serien WDC 102, första färgläggningen från 1949 respektive Fantagraphics bok från förra året. Visst är det bra att bifigurens hatt har fått samma färg i hela serien nu, men om man nu gör om Knattarnas hattar från röd-gul-grön till röd-blå-grön (som gjorts i resten av serien) så får man ju inte missa det i en ruta som här görs! Viktiga frågor, som förstås.

Till vänster syns originalfärgläggningen och till höger den nya.

(Fotot allra överst visar de hur de tre vinnarna i Buffy-trivia-tävlingen hyllas. De svarade rätt inte bara på alla frågor och bonusfrågor, utan även alla särskiljningsfrågor tills frågeledaren gav upp och utsåg alla tre till vinnare.)

Länkar: Sara BF kommenterar Buffykvällen

onsdag 4 april 2012

Dagens ord: Strutonsdag


Idag är det strutonsdag då man i smyg sätter fast strutar på vilka man skrivit något nedsättande på ryggen på folk. Kul grej!

På Google finns bara några dussin träffar på »strutonsdag«, varav flera handlar om att begreppet inte är så känt, så ordet verkar inte vara särskilt livaktigt. Det som förvånar mig mer är att det inte står i ordböcker heller, inte ens i stora SAOB där det borde stått med i det band som trycktes 1991. Det har kanske inte märkts tillräckligt mycket i den litteratur som ordboksredaktioner ser över heller. I texterna på Språkbanken hittar jag inte en enda förekomst och den enda träffen i Google Books är från Sven Delblancs Vinteride (1974).

I de böcker om helgseder jag har nämns inte heller strutonsdagen vid namn, men det står om tidigare seder som gör den begriplig. I nutidens påsklore är det väl på skärtorsdagen häxorna åker till Blåkulla, men tidigare åkte de snarare på onsdagen eller natten onsdag/torsdag, så förberedelser inför resan hör hemma på onsdagen.

När det inte längre var en fråga om liv och död att anklagas för att vara häxa så kunde man ju skoja om det. (Dödsstraffet för trolldom avskaffades genom en förordning av Gustaf III år 1779.) Vid en rundfråga om Blåkulla-resor på 1840-talet berättade prosten i Skatelöv i Småland att på dymmelonsdagen (som ju är ett vanligare namn på denna onsdag) fann ungdomen
ett särdeles nöje uti att på varandra obemärkt fästa, som de kalla det, respass, bestående av i papper utklippt kvast, grissla och raka, såsom redskap för färden till ovannämnda ställe [Blåkulla] om vars tillvaro de för övrigt ej hysa den ringaste tro, utan tyckas härutinnan blott finna och söka ett oskyldigt nöje.

Ja, alla häxor red ju inte kvast, utan man kunde också åka på t. ex. en ugnsraka eller grissla = grissel = bakspade.

Ett annat sådant »blåkullamärke«, som det ibland kallades, var smörjhornet i vilket häxan förvarade den trollsmörja som behövdes för att smörja in fortskaffningsmedlet. (Senare tiders påskhäxor använder väl här kaffepanna istället.)

Bilden visar ett smörjhorn från Upplandsmuseets samlingar. Jag ser det som mycket sannolikt att det är just smörjhornen utklippa i papper som gjorts som strutar och som senare sågs bara som strutar när man inte längre var så förtrogen med smörjhorn och »ha ha, du är en häxa« byttes ut mot »ha ha, du är dum i största allmänhet«. (Och om ingen har dragit denna slutsats tidigare, så ro hit med ett nobelpris i etnologi, tack!)

Källor:
  • Fotot från Upplandsmuseet, med CC-BY-NC-ND-licens.
  • Årets festseder, Nils-Arvid Bringéus, 1976.
  • Årets fester, Albert Eskeröd, 1953.

fredag 9 mars 2012

Jag lever

Såhär i Melodifestivaltider talas det en del om låtstölder, så jag tänkte ta upp en möjlig lǻtstöld jag märkte nyligen, även om den inte har något med Melodifestivalen att göra.

Tillbaks till 80-talet. Se här:


Anne Veski - Võin olla ka leebe by bigproblem11

Det är Anne Veski från Estland med låten »Võin olla ka leebe«.

Ja, den har ni förstås hört förut. Det är ju Py Bäckmans »Jag lever«, som först kom på skivan Sista föreställningen 1983 och här ses i versionen från ANC-galan 1985:



Den estniska texten är inte en direkt översättning, men kan ändå vara direkt inspirerad av den svenska texten genom att ha ganska ljudlika »ka leebe« mot svenska »jag lever«. Nu är hon inte längre mild (leebe) mot alla människor, utan härdad och kan så upp för sig själv.

(Anne Veski har gjort flera covers på estniska av låtar från väst, till exempel en kul Speedy Gonzales.)

När Anne Veski gjorde sin inspelning vid årsskiftet 1984/85 så var det inför en LP som sen kom ut 1986. Just detta spår kom dock inte med med på skivan, och var såvitt jag har förstått opublicerat tills det kom på en CD långt senare, 2001. (Men jag kan inte förklara videon ovan. Sändes detta ursprungligen på 1980-talet eller låg videon också på hyllan? Klippet är tydligen taget från ETV2 som inte började sända förrän 2008.)

Jag visade detta för Py Bäckman själv som inte kände till detta och skrev att de inte hade begärt tillstånd till att översätta texten. (Jag är inom parentes sagt inte säker på att det hade behövts om denna getts ut då. Sovjet var aldrig med i Bernkonventionen, och detta var strax innan Sovjet slöt ett bilateralt upphovsrättsavtal med Sverige.)

Jahapp, en cover från 1980-talet som inte kom ut då. Nu till det konstiga. På Estniska historiska arkivet finns ett ljudband med inspelningar till skivan. Där finns 15 spår varav de första 10 kom på skivan.

Denna låt, »Võin olla ka leebe«, är spår 11, och i detta arkiv står att »J. Johansson« komponerat och »Leelo Tungal« skrivit texten. Py Bäckman nämns inte alls! Och så står det även på cd:n från 2001.

Leelo Tungal är en flitig estnisk författare med mera. Hon har för övrigt berättat om att hennes första utlandsresa var till Sverige: [doc]

That was my first trip abroad, which shook my senses. Upon my return I was thoroughly searched in customs, and all of my books and record albums were confiscated “for listening purposes.” In my naivete I returned to the customs office a few days later and asked how the non-Estonian speaking official had likes “The Beatles” and the songs of the Estonian diaspora. The young man answered in Russian,” Oh, they sing with an accent, one can tell that they are rootless people!” But I got my books and records back, and this was a rare phenomenon, as I have since heard from people with more experience.


Vem är »J. Johansson« då? Någon som fräckt knyckte Pys låt? Eller är det någon som har skrivit en helt annan låt och det blev en hopblandning vid anteckningarna på inspelningsbanden? Eftersom låten inte kom med på skivan då är det kanske inte väldigt konstigt om det inte rättades till då i så fall.

Den främste »J. Johansson« i musikvärlden är förstås en av mina absoluta favoriter, den fantastiske pianisten och kompositören Jan Johansson och lustigt nog står nu att han skulle komponerat denna låt åtminstone här! Det vore förstås helt orimligt, även om det inte vore för det faktum att det är Py som komponerat den, men typiskt för hur lätt personer med samma namn kan blandas ihop i databaser. Till och med i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas står det t. ex. att en skiva med en helt annan Jan Johansson är gjord av den kände Jan Johansson!

tisdag 6 mars 2012

Superoptimopsiskt-toppen-pang-fenomenaliskt

Den första film jag såg på bio var Djungelboken och två av de skivor jag hört mest är Djungelboken och Aristocats. (En tredje är Klas Klättermus.) I båda dessa filmer har (nästan alla) låtarna gjorts av bröderna Sherman, och jag kanske blev präglad då. Hursomhelst har jag även efteråt fortsatt att tycka mycket om deras charmiga melodier.

Bröderna är födda 1925 och 1928 och igår dog den äldre av dem. Med anledning av det tänkte jag lista några bra låtar av dem, max en per film, där några är lite mindre hörda.

Djungelboken, 1967

Det var här det började, för min del. Denna film är full av fantastiskt bra låtar, och alla utom »Bare Necessities» (»Var nöjd med allt som livet ger«), som förvisso också är mycket bra, är av bröderna Sherman.

Jag väljer ormens sång, Trust in Me:



Melodin var från början tänkt till Mary Poppins några år tidigare, men användes aldrig där och fick här ny text.

The Aristocats, 1970

Den franska stjärnan Maurice Chevalier sjöng in titelsången till denna film i två versioner – på engelska och på franska. I Sverige användes den franska versionen odubbad, och när jag första gången hörde på min nyfådda skiva med Aristocats blev jag först ledsen över att skivan verkade vara på obegriplig utländska. Som väl var gällde det bara inledningssången.



The Parent Trap, 1961

Hayley Mills slog igenom som barnstjärna i Pollyanna och gjorde sen ett antal filmer för Disney. I denna mycket charmiga film spelar hon ett par tvillingsystrar och bröderna Sherman visar att de kan skriva poppigare låtar också. Let's Get Together!



That Darn Cat, 1965

Denna film, som för övrigt Hayley Mills också är med i, är inte nåt särskilt vad jag minns, men titelsången är bra. Sjungs av Bobby Darin.



Winnie the Pooh and the Blustery Day, 1968

Dags för tecknat igen, med denna otäcka mardrömssekvens ur Nalle Puh och den blåsiga dagen.



Summer Magic, 1963

Denna film har jag till skillnad från de övriga inte sett, utan denna låt hörde jag först på en trevlig japanskpressad samlingsskiva med låtar av Bröderna Sherman som jag hittade. Jag har antagligen redan skrivit ordet charmig lite för ofta, men det kan inte hjälpas, för det här är charmigt! The Ugly Bug Ball.



Baloo's Blues

Och så till slut en låt som inte hör till någon film utan som gjordes till en skiva More Jungle Book ett par år efter filmen. På svenska hette skivan Djungelboken 2: Vad hände sen?.

Baloo sitter och deppar. Samma röst (Phil Harris) som i originalet.

(Bilderna här är tagna från en mycket senare uppföljare och hör inte dit.)

lördag 25 februari 2012

»Jof är en mycket skicklig jonglör«


Jag noterade ett par bra matinéer i tevetablån för nästa vecka. Först Det sjunde inseglet på måndag, och det fick mig att tänka på Nils Poppes roll där.

Här har vi alltså pajasen Nils Poppe som i ett par decennier hade fånat sig på scen och på duken, ofta med en mycket fysisk komedi med akrobatikinslag.

Jag menar naturligtvis inget som helst negativt med pajas eller med att fåna sig! Det är ju jättebra. Se till exempel sången »Fråga mamma« tillsammans med Annalisa Ericson från Blåjackor från 1945.



Jag kan tänka mig att en del var skeptiska till när Bergman skulle använda honom i en »seriös« film som Sjunde inseglet. Men rollen Jof som är en skådespelare och gycklare verkade passa väl, och jag tror inte att någon tvekade om att just gycklarinslagen skulle gå bra. Men...

video

Detta är allt vi får se av hans jonglerande. Hur i hela friden är det möjligt att Nils Poppe knappt kan jonglera med två bollar?

(Den andra bra matinén jag noterade är Hasse Ekmans Flickan från tredje raden på tisdag. Också en fantastiskt bra och rolig film och den som fick mig att inse hur bra Hasse Ekman är. Se!)

lördag 14 januari 2012

Bop, Bop! Fortfarande ändrad



Det är roligt att Fantagraphics har börjat ge ut en ny version av Carl Barks samlade verk, och jag har redan tyckt på ankism-listan att det är gjort på ett bra sätt. För dig som inte är ankfanatiker kan jag inte annat än rekommendera den volym som kom i höstas. Den är klart värd de 179 kronor som den kostar på Bokus till exempel, även om man inte har en tanke på att köpa nåt mer sen. Denna volym går rakt in på en del serier från Carl Barks bästa period, som Carl Barks allra bästa serie »Vilse i Anderna«.

Fanatiker som redan har de flesta av Barks serier i flera utgåvor tenderar att intressera sig särskilt för de få serier som varit svåra att få tag på i oförändrat skick, trots att de i allmänhet inte är bland Barks bästa och det inte finns nån större poäng med att vältra sig i unkna föråldrade värderingar. Men vill man ha saker komplett så vill man! De få serier av Barks som det varit problem med vid senare utgivningar har framförallt varit de som tilldrar sig i Afrika, och så är det med »Voodoo Hoodoo« i denna volym, som aldrig tidigare återtryckts ocensurerad i USA sedan originalpubliceringen 1949.

Denna halvsida i den serien:



visar ju t.ex. tydligt att den är gjord för längesen, och fick i Another Rainbows Carl Barks Library från 1986 lov att se ut så här istället:



Afrikanernas läppar och tänder fick lov att ändras, och även språk (som »LAWSY! LAWSY!« i exemplet ovan).

Utan dessa ändringar hade inte Disney gått med på att serien repriserats alls. Den nya utgivaren Fantagraphics meddelade innan att deras avsikt var att ge ut alla serier i originalform, men att allt som vanligt hängde på vad Disney godkände eller inte.

Det verkar som om Fantagraphics fick klartecken. Inga läppar, tänder eller repliker har ändrats på detta eller liknande ställen, och den version som ges först ovan är i själva verket tagen från Fantagraphics utgåva.

Men på ett ställe är dialogen fortfarande ändrad! Jag har svårt att tro på att Disney insisterade på att just denna ändring skulle vara kvar, så jag befarar att det är ett rent misstag av Fantagraphics.

Det är innan resan till Afrika, när Kalle frågar om zombier, och vi för första gången hos Barks får se en tydlig afroamerikan i Ankeborg: Bop, bop. Original från 1949:



Version från 1986:



Trumpetaren ser ut som en mer typisk ankeborgare och pratar annorlunda. (Att det står »DEAD« istället för »DONE FER« här är ett återställande av Barks original, då det var originalredaktionen på 1940-talet som tyckte att ordet dead var för rättframt och ändrade det.)

Och här kommer då mitt scoop. I boken från i höstas ser detta ut så här:



Bilderna är alltså återställda och sådant som »IF AH EVAH DOES«, men ändå står det även här »NOSSIR!« istället för originalets »NOSSAH!«, så fortfarande ett ord fel!

Jaja, med två volymer per år dröjer det bara 15 år tills Fantagraphics samling är komplett, och sen kommer det kanske en ny samlingsutgåva nåt decennium efter det. Någongång ska det säkert bli rätt hela vägen!

P.S. En till skillnad hittade jag faktiskt i samma serie, i denna ruta



där texten »DONALD DUCK« saknas på brevlådan. Jag antar att man använt bilderna från någon utländsk utgåva, kanske det europeiska Carl Barks samlade verk som bland annat kommit ut i Sverige, och råkade missa att denna text tagits bort från bakgrunden för att ersättas med en översättning.

(Jag hade egentligen tänkt skriva mer om färgläggningen av serierna. Återkommer senare!)

onsdag 4 januari 2012

Äntligen slut på irritationen!


Svenska Dagbladet skriver idag om att Wikipedia avslutar sin årliga insamlingskampanj och hur vi irriterat oss på de »stirrande nyllen som legat i topp på sidorna och tiggt om pengar« medan denna kampanj pågick. Ja, det ska bli skönt att äntligen slippa detta! Ska de kalla sig icke-kommersiella som tydligen bara tänker på pengar?!

För att underlätta för er ringade jag in texten i artikeln på bilden så att den ska bli lättare att hitta.