lördag 21 december 2013

God jul 1913!

Flera år har jag haft för vana att till jul återge några bilder och kanske nån text från exakt hundra år gamla jultidningar. Jag äger dock bara en jultidning från 1913, Svenska missionsförbundets Kring granen och brasan, och det är inget i den som fångar mitt intresse tillräckligt mycket. Det är väl inget fel på utmärkta Jenny Nyströms omslagsillustration ovan, men det är ändå inte något som lockar mig så som en del av hennes verk har gjort. Och ingen av texterna känner jag för att återge, varken »Han höll ord« om sonen som gått till sjöss som faktiskt kommer tillbaks till sina föräldrar till julen, eller »Tuttie« om fyraåriga Tuttie som tycker synd om fattiga barn som inte har någon mamma och pappa.

Just ja, jag har hela årgången 1913 av skämttidningen Strix också, så jag tittar i dess julnummer! I Strix märker man hur dagsaktuella frågorna kring rusdrycksförbud var, delvis för att dess redaktör Albert Engström var en så stark motståndare till detta. Ett rusdrycksförbud utreddes i riksdagen och detta år hade den första motboken införts i Stockholm (1917 i hela landet). (Först 1922 hölls folkomröstningen om rusdrycksförbud.)

Strix julnummer 1913 kör en »Huru de tillbringa sin julafton« [pdf], där olika politiker och andra kändisar påstås fira jul tillsammans med varandra, antagligen på lustiga sätt som anspelar på aktuella händelser. Eftersom min farfars fars kusin Karl Starbäck figurerar reagerar jag extra på denna bit:

Den frejdade ledamoten af Första kammaren, redaktör C. G. Ekman i Stockholm och Eskilstuna hade tänkt sig att jula tillsamman med lektor Karl Starbäck, men huru frestande denne än kunnat finna ett samtal i kulturella ämnen med en sådan värd, har han tackat nej. Han vill nämligen inte försaka den angenäma helaftonssittning han förberedt tillsamman med Svenska Morgonbladets redaktion, en egoism, som framkallat missräkning äfven på annat håll: det svenska fotbollsspelets vänner hade nämligen hoppats på hans medverkan vid den match, som skall blifva deras julglädje.

C. G. Ekman och Karl Starbäck satt båda i riksdagen som frisinnade liberaler vid denna tid. Ekman (som senare blev statsminister) var en ledande agitator för totalt alkoholförbud, så det är väl åtminstone därför som Starbäck (den storväxte till höger i bild med glas i handen) inte ville festa med honom. (Nästa decennium splittrades partiet över alkoholfrågan.) Men vad mer handlar detta om egentligen? Vad är det med Svenska Morgonbladet, en kristen dagstidning som stod Svenska missionsförbundet nära? (Missionsförbundet nu igen!) Och vad är det med fotboll här? (Kanske har min far några förklaringar på allt detta?)

Det här har inte blivit så jullikt som jag hade tänkt, men jag räddas av baksidan på Strix julnummer 1913. Skåda den juliga Stomatolreklamen!

Tidigare år: 1907, 1908, 1909, 1910, 1911.

lördag 16 november 2013

På ett cocktailparty i Göteborg idag

16 november 2013 träffar språklärarinnan Clary Wadman på ett cocktailparty i Göteborg t.f. bankdirektören Harald Tibbling. // 17 november 2013 säger 12-åriga Greta Hydén till 12-åriga Monica Friberg. ”Tänkte du på det på engelsktimmen att fröken Wadman hade gladare ögon i dag än förut?”
Helgens händelser hittar vi förutspådda i vad Tage Danielssons sagt i radio 1966 och som sedan publicerades i samlingen Rena rama utopin utgiven av Sveriges Radios förlag 1967, där ett dussin svenska författare hade ombetts ge sina framtidsvisioner. Tage skrev att utopier brukar vara så utomordentligt abstrakta. »Ska man nu sia om framtiden kan man väl lika gärna göra det grundligt och i detalj. Här är min lilla utopi; så här kommer mänsklighetens framtid att gestalta sig, tro mej!«

fredag 20 september 2013

Du gjorde det, min son!

I radioprogrammet »Fyra kring en flygel« 1947 sjöng Povel Ramel en japansk sång som han lärt sig från en skiva. Detta finns med på en skiva från 1979 som inte fanns i mitt (i övrigt ganska väl Ramel-försedda) uppväxthem och som jag inte haft själv i min ägo tills för några dagar sen. Denna japanska sång var en av de saker jag då blev nyfiken på.

Den ingår i ett orientaliskt intermezzo och kallas där för Japansk foxtrot.

Här ett kort smakprov:

Även om man kan japanska är det svårt att förstå vad det handlar om fick jag veta när jag frågade en japansk vän. Povel kunde ju inte japanska utan härmar bara skivan så gott han kan, vilket tydligen inte blev perfekt även det enligt egen uppgift tog tre timmar för honom att få till det fonetiskt. I radioprogrammet skämtar de om att det finns risk för att det är en alldeles olämplig text han sjunger.

Povel berättar inte vad det är för skiva – han kunde väl inte läsa titeln på den i vilket fall – och det framgår inte på skivan. Jag tror inte att den har identiferats tidigare.

På skivan står bara »[trad.]« som upphovsmakare till låten. Man kan väl gissa att skivbolaget inte har ansträngt ihjäl sig för att spåra vad det var för skiva Povel lyssnat på egentligen. Om inte annat är det ju praktiskt när man ger ut musik om det inte finns någon kompositör med besvärlig upphovsrätt inblandad.

Mannen på bilden överst heter 島口駒夫, hur man nu transkriberar det bäst. Jag kan inte japanska, vilket har försvårat dessa undersökningar en del... Han föddes 1911 i en fiskarfamilj. Utbildade sig sen i musik i Tokyo och blev kompositör. Han liv slutade knappt 34 år gammal, då han »var självmordbenägen på Iwo Jima den 17 mars 1945« för att citera googleöversättningen av denna japanska sida, vilket väl betyder att han var kamikazepilot i slaget om Iwo Jima. Det är han som skrev denna melodi! Texten skrevs av en 上政治 som nog var tämligen okänd. Jag har inte hittat något mer om honom i alla fall, och i en databas med 909 japanska sånger från 1928–1958 nämns han bara denna enda gång.

Låten heter Du gjorde det, min son!, och handlar om en bonde vars son har skickats ut i kriget. (Om det tilldrar sig i »nutid« är kriget nog andra kinesisk-japanska kriget, då den kom ut 1938.) Fadern är stolt över att hans son ska bli soldat och säger att sonen inte ska oroa sig över arbetet på gården eller familjen. Allt detta klarar fadern och sonens fru.

Och stjärnan i sammanhanget är mannen som sjöng i original:

Detta är Uehara Bin, född 1908. Han ses som en av grundarna till en särskild sångstil i ryūkōka-musik. Han har en Wikipediasida på engelska.

Även han dog i strid i andra världskriget.

Och så slutligen det ni väntar på, den skiva Polydor 2551 från 1938 som Povel Ramel på något sätt hade kommit över:

>

Jag vill framförallt tacka flera deltagare på Japan Reference som hjälp mig i denna forumtråd där.

söndag 8 september 2013

Det var Orm Dickurson

Vem var Snoke-Dicke? frågade jag igår. Jag fick svar redan samma dag, och den efterfrågade högermannen på 1950-talet var James Dickson (1899–1980) som satt i riksdagen 1941–1968.

Varför »snok« och varför hade han en massa ormar i karikatyrbilden? Jo, tydligen hade han haft ormar i fickorna i riksdagen nångång. En släkting berättar i en intervju:

– Men berätta om James, han hade ett husdjur i sin ficka när han var i riksdagen?

– En orm. Jag vet inte vad för slags orm det var.

– Och var detta för att roa människor eller för att skrämma dem?

– För att roa sig själv, tror jag. Han var den typen av människa. Han var full av skämt

Jag vet inte om detta ormskämt var återkommande eller en engångsgrej. Det var tydligen något som folk lade på minnet i alla fall. I Barna Hedenhös blir kungliga från 1954 så anspelas som sagt på det, och så även i Hänt och timat i Svitjod från 1956. Ännu 1964 gick det bra att referera till detta. Då skrev Gits Olsson i Se 3/1964:

Den ende riktigt tvärsäkre är kammarherren James Dickson som sa att all sexualitet som inte har barnalstring till syfte är endast otillständig njutningslystnads tillfredsställelse. Man kan inte begära mera av en karl som ännu årtusenden efter Adam och Eva går omkring med ormar i fickorna.

Det där med Svitjod var en serie böcker som riksdagsledamoten Gunnar Ericsson skrev, där han år för år skildrade vad som hänt i svensk politik, men i en satirisk vikingaversion där alla och allting var lätt maskerade. Som barn bläddrade jag flera gånger i dessa, lockad av illustratören EWK:s lustiga figurer, men gång på gång fann jag att böckerna trots sitt utseende var obegripliga och tråkiga.

I dessa böcker förekommer »Orm Dickurson, en man som tidigare idkat snokuppfödning och burit levande ormar i sin gördelpung«. Jämför hans stenåldersversion ovan tecknad av Bertil Almqvist med hans vikingaversion tecknad av EWK:

Den första bilden (med trouser snake?) är från 1956 och den andra, från 1957, visar honom från strax efter midvinterblotet när tinget samlades i Birka, dvs. vid Riksdagens högtidliga öppnande.

Enligt NE var Dickson »en särpräglad och humoristisk person, som ofta väckte uppmärksamhet i riksdagen». Trots detta nämns han inte alls i ett antal memoarer och biografier över samtida politiker vars personregister jag kollat. Kanske måste man gå till hans första år i andra kammaren för att få prov på det humoristiska. I Svitjod-boken från 1962 sägs att Orm Dickurson »var när han yngre allvarlig men rolig inför Tinget och fick då många lyssnare. Nu sedan han rustat upp sin åskådning är han allvarligt orolig för allting«. Dickurson talar då inför tinget urskuldande om husaga. Jag får ett intryck av nåt slags Ian Wachtmeister med »drag under galoscherna« och med en reaktionär botten.

Det var allt. Jag skulle bara skriva svar på frågan också, eftersom jag ställt den. Eftersom jag blir allt nyfiknare när jag läser om något undflyende skulle jag gärna hitta något som mer direkt berättar om ormarna.

lördag 7 september 2013

Vem var Snoke-Dicke?

En bild från Barna Hedenhös som fastnade i huvudet när jag läste det som barn är rödbetorna i Barna Hedenhös i Ryssland. Bertil Almqvist förenar det ryska i rödbetor på grund av borsjtj med de ryska kupolerna, och det visar sig att de är gjorda av jättelika rödbetor.

Idag läste jag om denna bok, från ursprungligen (1962) hette Barna Hedenhös bakom stenridån, och sen senare under dagen när jag läste några sidor ur en tjock Larson-bok (The Far Side) kom jag fram till denna teckning:

Två helt olika böcker med jätterödbetor samma dag. What are the odds?

I mitt Barna Hedenhös-(om)läsande läste jag även den minst återutgivna häromdan:

Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, som synes lånad från biblioteket, för den saknar jag tyvärr själv. Den är från 1954 och som synes dyker då aktuella politiker upp i serien i sina urtidsformer. På de två sidorna nedan presenteras en hög politiker från fyra partier (under stenåldern stammar).

Hjälp mig! För att börja bakifrån ser jag förstås att Urlander är statsminister Tage Erlander och jag förstår att Per Urvin är finansminister Per Edvin Sköld. Jag fattar att Urlund är Bondeförbundets Gunnar Hedlund och att Urup är Sam B. Norup. (Dessa var för övrigt inrikes- respektive jordbruksminister i koalitionsregeringen då.) Och visst förstår jag att Urlin är folkpartiets ledare Bertil Ohlin och att Ljungskile är Svensson i Ljungskile. Men jag fastnar på hö-germanerna. Ur-Jalle är förstås partiledaren Jarl Hjalmarson, men vem är Snoke-Dicke? Jag är för ung för att klara detta! (Detta borde glädja mig, för det blir allt mer sällan detta är ett problem.)

Kan du inte hjälpa mig, så bara njut av Bertil Almqvists fåniga ordvitsar och teckningar. Senare i historien dyker även Vilhelm Moberg upp, som Rasker-Ville.

Tillägg dagen efter: Här finns svar på vem det var.

lördag 20 juli 2013

Svar till Dan Larsson

En informationssäkerhetsanalytiker på FRA, Dan Larsson, skrev sex frågor till Edward J. Snowden. Han var nog inte särskilt intresserad av att Snowden skulle se frågorna, så han publicerade dem på svenska i IDG. Då skriver jag lite svar och motfrågor här istället, och eftersom jag å min sida inte bryr mig så mycket om ifall Larsson ser detta så publicerar jag det här.

Fråga 1: Vilka verkliga bevekelsegrunder har du haft som grund för bryta den ed som du förmodligen har svurit att skydda ditt lands innersta hemligheter?

Han har även svurit en ed till USA:s konstitution. Många skulle säga att det inte gick att följa båda ederna och att den till konstitutionen då smäller högre, så till exempel f.d. domaren i Högsta domstolen Andrew P. Napolitano.

Vilka Snowdens orsaker är berättade han ju för övrigt om redan i början av juni i Hongkong.

(Fråga 2 och 3 hoppar jag över eftersom jag inte ser vad som skulle vara kritiskt mot Snowden i dem. Fråga 3 må vara kritisk, men mot annan part, så tycks vara ställd till fel person.)

Fråga 4: Som svar på en fråga från en journalist, som för ett år sedan tittade på en motsvarande händelse som inträffade 1971 där Daniel Ellsberg läckte information från en dator i Pentagon med känslig information om Vietnamkriget, angav han att ”det var för att förbättra allmänhetens förståelse för den amerikanska underrättelsetjänstsapparatens mål och metoder.” På samma typ av fråga svarade du: "Detta land är värt att dö för."

Militäranalytikern Daniel Ellsberg, som var mannen som erkände läckan den gången, valde att inte fly från USA när han ertappades.

Om du nu känner så starkt för ditt land att det är ”värt att dö för”, varför återvänder du då inte till USA för att försvara dig mot de anklagelser du har fått mot dig?

Daniel Ellsbergs då extremt nedsablade avslöjanden skedde för så länge sen så att han kan hållas fram som ett positivt föredöme från så gott som alla läger nuförtiden. Därför är det lämpligt att läsa just hans svar på denna fråga.

Fråga 5: Publicerade artiklar säger att du kan söka politisk asyl i bland annat Ecuador, som nyligen antagit en lagstiftning som starkt begränsar pressfriheten i landet. Förstår du att du söker asyl till ett land som har mindre frihet än det som du i värsta fall kommer att erbjudas av USA om du återvänder? Kan det faktum att valet av Ecuador som en framtida möjlig vistelseort för dig skada ditt eget syfte med att läcka informationen?

Har Larsson råkat skriva fel här, eller menar han på allvar att bo i Ecuador ger mindre frihet än att sitta i ett fängelse i USA? Jag gissar att han menade bara att USA är »mer fritt« än Ecuador och inte än vad Snowden »i värsta fall kommer att erbjudas«, men jag är inte säker.

Den här artikeln publicerades idag, men verkar vara skriven för flera veckor sen, när sådana uppgifter var nya, för Snowden har ju nu redan sökt asyl i över tjugo länder. Motfrågan är: »Vad finns det för länder som faktiskt kan tänkas svara ja som det skulle vara OK enligt dig att söka asyl i?«

(Är den här typen av frågor nånting nytt förresten, där landet man söker asyl i måste vara fläckfritt och det är intressantare än vad man söker asyl för? Jag kan inte minnas att jag har hört den till asylsökande före Assange och Snowden i alla fall.)

Fråga 6: Vad är ditt budskap till oss inom informationssäkerhetssamfundet, som hävdar att dina handlingar vanärar våra rykten speciellt för systemadministratörer både inom och utanför myndighetssfären? Hur reagerar du på deras oro att, som en följd av ditt handlande, denna grupp möjligen får ett rykte om sig att inte vara pålitliga och därför inte ska ha access till den här typen av information?

Så du är rädd för att ni som arbetar i den här branschen drabbas av »vanära« för att någon kan misstänka att ni också är presumtiva visslare?

Tänk åt andra hållet också. Den största vanäran drar ni åt er genom att inte vissla.

Organisationer som FRA bryter mot lagen gång på gång utan påföljd. Det kanske finns några av er som faktiskt försöker styra om skutan i det fördolda, men ja, det är sant att även de riskerar att drabbas av vanära på grund av majoriteten av sina kolleger.

torsdag 18 juli 2013

Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!

Piratpartiets grundare bytte efternamn från Augustsson till Falkvinge år 2004. Vad är detta för slags namn? Han har sagt att det är för att han är en fågelmänniska. »Jag har alltid identifierat mig med de stora rovfåglarna, som jag tycker står för stolthet, frihet och överblick.« Visst låter det lite som ett namn från gamla indianböcker? Man kan lätt tänka sig repliker som »Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!«

Namnlagen

Med den nuvarande personnamnslagen (från 1982) är det lättare att byta efternamn än vad det var i den tidigare lagen från 1963. Då skulle en Augustsson behöva argumentera för att det namnet »icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt«, vilket inte längre är något krav.

Det finns dock några saker som inte är tillåtna för nypåhittade efternamn. Ett är att de inte lätt ska kunna förväxlas med andras efternamn. (Inom parentes: Maria Abrahamsson har blandat ihop detta skydd med upphovsrätt – hennes tanke verkade vara att om Rick Falkvinge tycker om att ha ett unikt namn, så ska han inte vilja reformera upphovsrätten (en helt annan lag). Som jag skrev då i en kommentar: Att de flesta politiker (i likhet med folk i allmänhet) inte vet mycket om vad upphovsrätt innefattar och inte innefattar är ingen nyhet eller överraskning. Men om man är jur. kand. och har arbetat som jurist och som politisk sakkunnig åt en justitieminister, borde man inte vara lite mer kunnig då?)

Finns det ändå andra som heter eller kallar sig Falkvinge? När Falkvinge 2008 mötte en Falkenflügel (= Falkvinge) på ett tyskspråkigt forum kommenterade han Hübscher Nick :-) (= snyggt nick).

Nikunthas

Scenbyte. Jag läser fortfarande ungdomstidningen Kamraten från 1890-talet. I julnumret 1895 gjordes reklam för en kommande följetong:

Som följetong under nästa år ingår en längre berättelse från de amerikanska indianområdena. ”MIAMIERNAS KONUNG” af Edmund Walden, den mest spännande och roliga äfventyrsberättelse som kanske någonsin satts i den svenska ungdomens händer
Något sådant vill man ju inte missa! Bilden ovan visar början av följetongen.

Och där, i tredje delen av följetongen, tillfrågas en ung indian, räddad ur en farlig kanotfärd i storm av tre engelsmän i en slup, vad han heter.

»Vill vår unge broder hålla vakt, under det vi sofva, och väcka oss, när solen kommer?»

Indianen förstod hvad Bob sade, lade handen på hjärtat och nickade jakande.

»Hvad kallar sig min unge broder? Han har dock redan ett namn?»

»Ni-kun-thas, Falkvinge

Berättelsen är full med spänningsmoment, som sjörövare och kidnappning, hela tiden med det fransk-indianska kriget i bakgrunden, med en del indianer på den goda sidan och en del på den onda franska sidan.

Nikunthas/Falkvinge är en piankashawer och visar sig inte vara vem som helst: »Vid ljudet af mitt namn tjuta irokeserna af ångest och gömma sig i skogarne, jag är Falkvinge, Tanacharissons son, miamiernas konung.«

Tysk indian

Detta är ju en svensk bearbetning och jag ville se originalet också. Det visade sig att originalet är på tyska och att Edmund Walden är en pseudonym för Franz Treller. Han skrev en stor mängd äventyrsromander i Karl Mays stil. Antagligen skrev han med den pseudonymen för att det känns bäst om indianböcker är på engelska. Annars känns det ju

helt igenom fel,
fel som fan,
som en tysk indian,
en befjädrad german
för att citera skalden.

Denna historia Der König der Miami gick ursprungligen som följetong i pojktidningen Der Gute Kamerad, årgång 1894/95. Illustrationerna är av Oskar Herrfurth. (Han fick ingen credit i den svenska utgivningen.) Den har senare publicerats både under pseudonymen och under Trellers riktiga namn.

Jag tror att originalnamnet var Falkenflügel, och att den som hade detta nick därför möjligen tagit det från boken, men förvirrande nog har namnet ändrats. En av titlarna som berättelsen haft är Falkenflügel (1904), så det är det jag går efter, men figuren har även kallats Falkenschwinge (samma betydelse) och bara Falke i olika versioner. (Boken har getts ut i olika moderniserade bearbetningar både 1952 och 2010. Jag låter här med viss svårighet bli att redogöra för alla ointressanta detaljer om olika utgåvor som jag kunnat kolla.)

På svenska gavs den ut i bokform 1925, fortfarande av »Edmund Walden« och som en »bearbetning från engelskan«, trots att Trellers eget namn stått i den tyska bokutgåvan. Texten tog man tydligen från Kamraten, men med nystavning och med några kortningar. Vill man läsa den är det nog enklast att beställa den i sitt stadsbibliotek, för den finns i Sveriges depåbibliotek (så snart jag har lämnat tillbaka det exemplaret), men illustrationerna finns bara i Kamraten. Jag avslutar med den från titeln:

måndag 1 juli 2013

Vad var roligt 1971?

De årligen utkommande Hobbex-katalogerna har en stor nostalgifaktor för många. För ett tag sen fick jag tog på denna katalog för hösten/vintern 1971–1972. Där fanns massor av olika prylar: högtalare, mätinstrument, byggsatser, verktyg, sportartiklar, skämtartiklar, knivar, luftgevär, sällskapsspel, leksaker, ångmaskiner, armbandsur, med mera med mera. Män tycks vara mer nostalgiska inför Hobbexkatalogerna än kvinnor. I en förfrågan där de svarande är födda runt 1973 (och alltså för unga för just denna årgång av katalogen) gav männen i alla fall 3,56 men kvinnorna bara 2,08 som svar på hur starka nostalgikänslor Hobbexkatalogen ger (på en femgradig skala). Några av de mest klassiska sidorna var de med skämtartiklar. Så här såg det ut:
Observera den sprudlande sexismen som hjälper till att förklara könsskillnaderna i nostalgifaktor. Den »Glaskrasch« som ger »en absolut illusorisk effekt av ljudet, då en hel glasservis åker i golvet« är för övrigt bara fem små rektangulära metallbitar som man ska släppa i golvet tillsammans råkar jag veta (den hårda vägen). Nästa sida:
Irrglasögonen ovan är en verklig klassiker! De köper t.ex. Bo Flodin i en serie av Joakim Lindengren från Brun utan tvål (1988).
Även den lille storrökaren Mecki är en klassiker. Det är nog inget troll egentligen som många har tänkt sig det, utan en tysk igelkott. Vi tar väl en tredje och sista sida också, med sågspånspraliner och annat som uppfattades som enormt lustigt den här tiden.

måndag 24 juni 2013

TV-avgiften, igen

Att läsa nitton domar på tillsammans 133 sidor skulle man kunna tro tar ett tag, men om de till största delen är kopior av varandra går det ganska snabbt. Så är det med de nitton avslag av överklaganden som Förvaltningsrätten i Luleå meddelade idag. Det gäller folk som har överklagat att de ska betala tv-avgift.

Diskussioner om tv-avgiften spårar lätt ur. Det finns de som inte vill ha någon public service-tv, eller som i alla fall inte själva vill ha med det att göra. »Det är bara skit!« – »Varför ska jag betala, som aldrig tittar?« Ja, ni vet. Detta är inte så intresserant för mig. Och nu har deras lika skräniga motpart dykt upp, som tycker att eftersom det är bra med public service så ska ju alla betala, så då spelar det väl ingen roll vad lagen säger? Att överhuvudtaget diskutera vad lagen säger eller borde säga är tjafs och paragrafrytteri. Är det någon som hävdar att en dator med internetuppkoppling, en surfplatta eller en mobiltelefon inte är »en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program« (som det står i lagen)? Ja, det kallar till exempel Johan Såthe i Computer Sweden för att »med flit missförstå lagens tydliga mening«. Det stämmer ju inte. Det hade gått att istället skriva en lag vars tydliga mening var att alla skulle vara med och betala, men det gjorde man tyvärr inte.

Så den typen av argumentation är jag inte heller så intresserad av.

Nä, jag tycker att det spelar roll vad vi har för lagar, och hur de upprätthålls, och det är därför jag läste dessa nitton domar. I ett vettigare Sverige borde skattepengar från de flesta av de som överklagar vara med och finansiera SVT utan nåt trassel, avgiftskontrollerande eller rättsfall. Men än så länge handlar ju lagen om innehav av tv-mottagare och de klagande upplever sig inte inneha några tv-mottagare.

De överklagande här är 18 personer från 22 till 68 år samt 1 företag. Det finns en del avvikelser, men i de flesta fallen har de »i telefonsamtal« eller »vid avgiftskontroll« talat om att de har en dator med internetuppkoppling och därför har Radiotjänst begärt tv-avgift.

De har anfört olika skäl till varför de överklagar, men oavsett vilka skälen var så kommer sen samma textsjok i domen med »Skälen för Förvaltningsrättens avgörande«. Endast på slutet kommer en liten knorr som kan anknyta till just denna persons yrkanden.

Som exempel, när en har anfört:

Hans dator är femton år gammal, saknar TV-kort såvitt han vet samt saknar ljudkort. Datorn arbetar med ett föråldrat operativsystem vilket inte gör det möjligt att se rörliga bilder och »utsändningar«.
så blir slutknorren i den domen
Eftersom JF genom sitt innehav av dator således innehar en TV-mottagare är han skyldig att betala radio- och TV-avgift. Vad han i övrigt anfört om datorns ålder m.m. föranleder ingen annan bedömning.

Det vill säga inte mycket mer än »vi såg vad du yrkade!«.

Många gånger görs inte ens denna återkoppling, utan det står bara »Vad han anfört i övrigt föranleder ingen annan bedömning«. Så standarddomen duger som den är rakt av.

Jag antar att det inte är något fel i sig med sådana nästan-kollektiva domar – många fall här liknar ju varandra. Men för att det ska funka krävs förstås att den där standardtexten som står i alla domar tar upp allas yrkanden, så vad står det i den?

Jag ska citera en del saker ur den. Vill man läsa hela finns ett exempel här [pdf]. I det exemplet är det alltså bara allra sista stycket (med det suddade namnet) som är speciellt för just denna dom. Det tidigare finns i alla. Det finns flera saker som är intressanta här, men innan jag fastnar i detaljer vill jag ett tag hålla kvar blicken lite högre på vad jag tycker är viktigt. Så himla viktigt är det egentligen inte vad »tv-mottagare« betyder. Så himla viktigt är det egentligen inte vad »utsändning« betyder. På sikt är det jag vill att vi har en bra fungerande public service-television med fungerande finansiering. Det är det viktiga.

Det har ofta sagts att nuvarande tv-avgiften är bättre än skatt för det skyddar SVT:s och SR:s oberoende, men jag kan inte se att det skulle vara självklart alls – det är politiker som kan höja eller sänka resurserna i vilket fall. Jag tror att det som på sikt försvagar finansieringen är när den inte känns legitim. Legitimiteten för en tv-avgift som är baserad på tv-mottagare började urholkas i viss mån redan när det kom annat man kunde göra med sin tv än att titta på SVT. »Jag tittar bara på TV4!« – »Jag tittar aldrig på tv, men hyr en moviebox och ett par filmer ibland!«. Det har fortsatt åt det hållet, och med försöken nu att räkna en vanlig dator som tv har det gått extremt långt. En avgift som gällde alla skulle kännas legitim för fler än en avgift som väljer ut så gott som alla på ett så irrelevant sätt. Som om »bara« alla de som äger minst en stol ska vara med och betala avgift till biblioteken, för stolar kan man ha till att sitta och läsa i, kanske böcker som har lånat på bibblan. Jämför det med skattefinansierade bibliotek. Nästan alla har en stol, så antalet människor som skulle betala skulle vara ungefär detsamma, men i vilket scenario tror ni betalningsviljan är högst?

Legitimiteten har också hållts nere av att så många har smitit från avgiften. Ju fler som smiter, desto mer kan de som inte smiter känna sig lurade. Till och med Radiotjänst själva har kunnat prata i termer som att det är helt normalt att bryta mot denna lag och att de som ändå betalar är hjältar. »Alla som betalar radio- och tv-avgiften är goda förebilder«.

Slutligen sjunker legitimiteten när det upplevs som dyrt. Nu kostar det 173 kronor i månaden. Är det dyrt? Det beror på ens ekonomi. Ett sätt som kan göra det dyrt är för att det är samma avgift för alla hushåll. Ett hushåll med två vuxna och tre barn parkerade framför teven ska betala lika mycket som en 18-åring som just har flyttat hemifrån och nästan aldrig tittar på teve. Radiotjänst har kvar särskild info till studenter angående vad som gäller med eventuell tv-mottagare i studentkorridorer, men ska datorer räknas som tv-mottagare blir detta irrelevant då studenterna förstås har sina egna datorer i vilket fall. Tips: Dessa nya hushåll kommer inte att uppleva avgiften som legitim till en början, och den inställningen kan lätt fastna.

Med skattefinansierad tv, eller med en skattliknande tv-avgift som den finska Yleskatten som infördes i år förbättras alla dessa punkter. Förutom att det blir billigare för att man slipper betala för smitarna också blir det också billigare för att man slipper betala pejlarna och kontrollanterna. I en SOM-undersökning svarar över hälften att de tycker att »Finansiera SR och SVT via skatten och inte med mottagaravgift« är ett mycket bra eller ganska bra förslag. (Att jämföra med 14% som tyckte det var ett ganska eller mycket dåligt förslag.)

Något sådant vore bättre än det vi har idag. Under tiden så bidrar domar som dagens till att urholka legitimiteten för den nuvarande tv-avgiften genom ordvrängeri.

De två viktigaste punkterna i de olika överklagandena handlar om »avsedd« och «utsändning«.

Avsedd

Kruxet med huruvida en viss pryl är »avsedd« att ta emot tv-sändningar är vem det är som avser. Flera av de överklagande påpekar att deras avsikt med att äga denna dator inte är att se på tv med den (och att de därför inte heller gör det). Det enda företaget i materialet säger till exempel att deras datorer »är avsedda för skyltmaterial och inte avsedda för TV-tittande«. (Deras datorer har heller inga ljudkort eller högtalare.)

Vilken avsikt innehavarna själva har spelar ingen roll anser rätten gång på gång. Tillverkarens avsikt då? Om jag skaffar en tv-apparat bara för att ha som möbel att ställa blommor på (en tjock-tv då, förstås!) så är den förstås tillverkad med avsikt att se på tv med. Det vore (med rätta!) futilt att påstå att det inte är en tv-mottagare för att min avsikt inte är att se på tv med den.

Men det tycks inte vara tillverkarens avsikt som spelar roll heller för rätten här. Flera av de klagande har formulerat saker som har med tillverkarens avsikter att göra. En resonerar till exempel om tillverkarens (Apples) avsikter med olika apparater de har och avslutar med att de apparater han själv har »är alltså, inte i tillverkarens ögon, avsedda att ta emot TV-utsändningar eller vidaresändning av TV i någon form«.

Detta bryr sig inte rätten om att kommentera alls, utan slutknorren säger bara

Eftersom NN genom sitt innehav av en dator innehar en TV-mottagare är han skyldig att betala radio- och TV-avgift. Vad han i övrigt anfört föranleder ingen annan bedömning.

Tillverkarens avsikter kommer också in (vid sidan av köparens) för datorer som är lite till åren gamla. En påpekar att när han köpte sin dator »med det primära ändamålet att använda den till sina studier« så »fanns inget TV-utbud på internet«. För citatet högre upp om en vars dator är femton år gammal kan man också undra vem som har avsett att den ska ta emot tv-utsändningar.

När det varken är innehavarens eller tillverkarens avsikt som gäller så kan man undra vems det är. Eller har föremålet i sig ett ändamål oberoende av mänskligheten? Det är ett teleologiskt problem som jag inte riktigt greppar känner jag.

Utsändning

Det andra som flera tog fasta på var att det tillgängliggörande av sina programtablåer som några tevekanaler nu gör inte är »utsändningar« i lagens mening. Som en av de klagande skriver:

Att en dator skulle vara en TV-mottagare framgår inte av lagstiftningen. En vanlig dator med internet-uppkoppling kan omöjligen ta emot en utsändning av TV-program då det överhuvudtaget inte går att göra utsändningar över internet. Data kan endast sändas på begäran av mottagaren. Strömning av video över internet skiljer sig starkt från utsändning och vidaresändning i teknisk bemärkelse. En dator kan därför inte räknas som en TV-mottagare.

Inte heller i detta fall såg rätten skäl att kommentera just det hon anfört, utan bara

Då LG innehar en TV-mottagare är hon skyldig att betala radio- och TV-avgift.

Inte ett ord extra om utsändningar än vad som står i standardtexten, där det står att s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast kan jämställas med rundradiosändning i lagens mening. (Det är väl inte relevant för hur SVT:s webbteve fungerar nu?)

Övrigt

Sen finns det andra saker i en del av domarna som jag tycker är anmärkningsvärt. En är inställningen till trasiga saker. I en kommentar skriver rätten

Om det är fel på en TV men felet kan repareras för en rimlig kostnad, kan TV:n inte anses vara varaktigt obrukbar

Detta tror jag är något helt nytt i tolkningen. Lagen undantar mottagare som »är varaktigt undanställd«. Ingenting sägs om att prylar måste vara trasiga för att man ska kunna göra detta; än mindre att de måste vara så trasiga så att det inte kan repareras för «en rimlig kostnad«. Jag tror att folk förr mycket väl har kunnat ställa ner sina oanvända tv-appareter eller videobandspelare i källaren och att det har räckt bra så i lagens och Radiotjänsts ögon. Jag har själv ställt av videobandspelare på det sättet efter att ha pratat med Radiotjänst om det.

Det om trasiga saker står det om också i standardtexten:

Eftersom utrustningen ska vara avsedd för att kunna ta emot TV-program spelar det inte någon roll för avgiftsskyldigheten om innehavaren av TV-mottagaren för tillfället inte kan se på TV-program på grund av att utrustningen är tillfälligt trasig, eller för att det saknas antenn eller för att innehavaren av mottagaren inte har köpt en digital-TV-box som anslutits till TV-mottagaren. Dåliga mottagningsförhållanden medför inte heller avgiftsfrihet.

Jag tycker det är fantastiskt att »innehavaren av mottagaren inte har köpt en digital-TV-box« finns med i denna uppräkning. Det är inte långt ifrån att en tv-bänk är avgiftspliktig även om innehavaren inte har köpt en tv att ställa på den.

Så min slutbedömning: Jag tycker att flera av de nitton har haft bra och välgrundade kommentarer som inte riktigt har tagits upp ordentligt här. Jag tycker samtidigt att de här distinktionerna om avsikter och utsändningar inte skulle behövas överhuvudtaget. Låt oss följa Finlands väg istället för att överhuvudtaget ha en lagstiftning som har med dessa luddiga element att göra! Jag är rädd för att framförallt SVT:s ställning undergrävs alltmer så länge vi har en betalningsmodell som upplevs som så felaktig.

Bilden visar en tv-mottagare i en annons tagen från Röster i radio TV 24/1961. Jag har skrivit om tv-avgiften tidigare i år också förresten.

söndag 23 juni 2013

Rap battle från år 1894

Idag presenterar jag tonåringar i rap battle. Ja, kanske inte riktigt rap egentligen, för året är 1894, men med sjysta rhymes i alla fall. Först ut signaturen »Norrlandstös« som tänker på att hon om något år ska ta studenten. Något battle är det inte än. Hon bara berättar om något viktigt i sitt liv.

Hvita mössan

I lifvets vår,
Vid nitton år
Jag hvita mössan kanske får.
Den glädjen för mig återstår.
Men flitigt läsa måste jag,
Fastän jag är en flicka svag,
Med friska tag
Dag efter dag,
Ty flit och möda är min lag.
Och hoppet hviskar för mig så:
Må tiden gå
Sin jämna gång båd’ vår och höst,
Den hvita mössan blir din tröst.

Tänk, hvilken fröjd,
Om far blir nöjd
Och mor blir lyft till glädjens höjd,
Om lyckan synes för mig böjd
Att gynna så min flit, min bön,
Att hvita mössan blir min lön
En hägring skön
För unga mön,
En sammetsmössa, hvit som snön.
Ja, blifve drömmen verklighet!
Gud blott det vet,
Om jag studentska blifva kan,
Med fint beyg, med glädje sann.

Men detta var förstås provocerande! En flicka som tar studenten! Det var inte så att detta var något väldigt nytt; det hade varit möjligt sedan 1870. Men ändå...

Dikten publicerades i nummer 16/1894 av ungdomstidningen Kamraten. En hel del av innehållet i den tidningen gjordes nämligen av de unga läsarna själva, och »Norrlandstös« fick svar redan i nästa nummer av tidningen:

Hvita mössan

Ett litet genmäle till »Hvita mössan»
af Norrlandstös.
Från
»En kamrat»

Skall det då vara en sådan lycka
Att sammetsmössan, den hvita, få;
Är den väl uppfunnen för att smycka
De täcka damhufvudena små?

Det där är allt en rätt kinkig fråga,
En svarar ja, och en svarar nej,
Men skall jag ut med min mening våga,
Så svarar jag: nej, det är den ej.

Att kunskap söka och kunskap finna
Bör bli ett mål för hvarenda en:
Det höfves alls, ej minst hvar kvinna.
Sök kunskap, ungmö, och var ej sen!

Men ni, höglärda studentmamseller
Med hvita mössan på krusad lugg
När koka, baka och sy det gäller,
Säg, kunna ni då ett enda dugg?

Ni kunna amo och ert amatur,
Men grädda plättar, hur går det till?
Uti kemin ha ni fått laudatur,
Men säg mig, hur skall man steka sill?

Låt männen rabbla latinska fraser,
Låt männen mössorna hvita få!
Men ni, som smickras med namnet gracer,
Er plats det vore vid spisen stå.

Min bästa »Norrlandstös», du som ämnar
Ha hvita mössan vid nitton år,
Hur klokt om du den idéen lämnar
Och med din mor i hushållet går!

Förlåt att jag på din dikt djärfts svara
Och att jag af annan mening är!
Och har du trott mig en yngling vara,
Så vet, ett kvinnonamn dock jag bär.

(Laudatur var ett fint betyg.)

Ja vad gör man när man blir provocerad av nåns rimmande? Jo, man skriver naturligtvis själv en invändande dikt! Rimmen flyter på bra. Det är bara en/sen som inte funkar bra för mig. Poäng att välja neutral signatur så att hon kan hålla det dolt till slutet att hon är kvinna själv. (Jag blev överraskad i alla fall.)

Hur ska »Norrlandstös« ta detta? Hon får visst inte glädja sig över sina studier utan att nån ska ifrågasätta hennes livsval och om hon klarar de kvinnliga plikterna. Vad gör man då? Tystnar? Nej då, hon svarar i nästa nummer, och för att få den känsla som jag är ute efter här ska man alltså tänka sig typ Melinda Wrede eller Feven som uppläsare, men det är frivilligt.

Mer om hvita mössan

Svar till »En kamrat».

Jag tackar hjärtligt för gifna rådet.
Det är nog välment, jag kan förstå det.
Men vet du hvad, du, min kära vän,
Jag har ej lämnat »idéen» än.

Får jag ej högt emot målet blicka,
Blott därför att jag nu är en flicka?
Får jag ej bruka de pund jag fått
Att mig bereda en sorgfri lott?

Ty står jag ensam en gång i världen,
Förutan skydd uppå lefnadsfärden,
Då är det godt jag mig hjälpa kan,
Att ej bero utaf någon man.

Jag ville kunskap för lifvet samla,
Att ej jag måtte okunnig famla.
Ty jag vill bryta mitt eget bröd
Och en gång blifva min moders stöd.

Du tror mig vara en höglärd fröken,
Som sällan sätter sin fot i köken.
Nej, minst af allt vill jag vara dam
Med krusad lugg och med hållning stram!

Nej, kom till mig på det fria landet,
Och du skall se, om jag icke kan det,
Den svåra konsten att steka sill
Och grädda plättar och mera till.

amo tänker jag ej fundera,
Det verbet kan jag ej konjugera.
När hvita mössan jag får till sist,
Då får jag den såsom – realist.

Att jag citerar allt detta är inte bara för de sjysta rimmen utan också för diskussionen om könsroller här. Jag tycker det ger en livlig inblick i tankar om sådant hos unga kvinnor då. Detta är en generation som redan var medelålders när de sedan fick rösträtt.

»Norrlandstös« försvarar sig bra. Dels försvarar hon sig på sin motståndares villkor. Du säger att jag inte kan grädda plättar för att jag bara tänker på latin och kemi, men jag kan minsann allt sånt också! Att det är bra att lära sig saker var de ju redan överens om. »En kamrat« var mest orolig över att det var för överdrivet för en flicka att läsa till studenten.

Men samtidigt anas mer grundläggande invändningar. Hon vill bryta sitt eget bröd och det är bra att »ej bero utaf någon man«. Hon verkar ha mycket medvetna mål med sin utbildning.

»Norrlandstös« sparar till slutet av sitt svar med att avslöja att hon inte går latinlinjen utan reallinjen (utan latin och med mer matte och sånt; chock! ännu mer okvinnligt!).

I latinstudierna var amo (= älskar) ett av standardorden som alltid användes när man skulle lära sig att böja verb, så det var ett naturligt exempel för »En kamrat« när hon skulle skriva något om sånt man studerar. Detta gjorde att när »Norrlandstös« talar om att latin är inget för henne så kan hon göra det på ett sätt där hon kanske antyder att kärlek är ingenting hon tänker på nu. Jag tycker det är svårt att veta om det är menat så, men kanske är det medvetet formulerat för att ytterligare visa att det är inte att hitta en man och bli husfru hon inriktar sig på nu. Snyggt gjort!

För fullständighets skull sista repliken, där Kamraten ber om ursäkt för att hon tjafsat med »Norrlandstös« som ju verkar vara reko trots allt. Hon menade egentligen några andra.

Ännu något mer om »Hvita mössan».

Från samme envise »kamrat».

Min stackars »norrlandstös», du har råkat
Ut för en riktigt envis kamrat
Som så med dig och din mössa bråkat
Och så har plågat dig med sitt prat.

Och nu den envisa kommer åter,
Men för att säga farväl till dig;
Och om du blott ett par ord tillåter,
Så skall du sedan bli af med mig.

Utaf din dikt kan jag tydligt höra,
Att du ej alls är en lärd mamsell,
Som ej vid grytor och fat törs röra,
Nej du är huslig, jag ser, och snäll.

Men medgif dock, att det plägar vara
Mer vanligt, att allan huslighet
Dit pepparn växer de låta fara,
De där studentskorna, medgif det!

Jag menar visst icke, att en flicka,
Om det behöfs, ej studera må:
O nej, vill hon sig blott kvinnligt skicka,
Den hvita mössan hon ock må få.

Och vill hon därmed sitt bröd förtjäna
(En sak, som nog icke är så lätt),
Nåväl, hur skulle jag kunna mena,
Att det ej vore ett lofligt sätt?

Nej, kära norrlandstös, jag har skrifvit
Mot de studentskorna, som ha glömt
Sin kvinnlighet och så lärda blifvit,
Att de om hushållning ej ens drömt!

Lef väl! Studera med lust och gamman,
Du norrlandsdotter; förlåt mitt prat!
Må vi bli höglärda allesamman,
Blott vi ej skämmas att koka mat!

Och därmed tog denna »rimstrid« (som redaktionen kallade det efteråt) slut och »Norrlandstös« vann som synes övertygande, även om vi inte tar tar hänsyn till att det är hon som har rätt i eftervärldens ögon.

[Bilden högst upp visar hur man fångar elektriska ålar med hästar som »bete«! Den har inte med detta att göra, men jag tog den från samma årgång av Kamraten för nån bild ville jag ha. Signaturen ser ut som »Laplante«.]

lördag 20 april 2013

Birgitta Andersson 80

Några Youtube-klipp med anledning av att Birgitta Andersson fyller 80 år idag.

De första intrycken i mitt liv gjorde hon som utmärkt skådespelare i för mig viktiga barnprogram, som Teskedsgumman och Hedvig i Från A till Ö, men det tar jag inte med. Hennes skådespelarkonst kan man t.ex. se i denna reklamfilm som jag såg första gången i torsdags där hon spelar alla roller.

Eller i detta nummer Språket tillsammans med Hans Alfredson och Martin Ljung, som på något sätt är roligare än den borde vara med sitt enkla koncept. »Visa barnstorlek!«. Från Svenska Ords revy Spader, Madame!.

Det bästa till sist: En torftig visa från Knäppupp-revyn Dax igen (1962–1963).

Den inledande bilden visar Birgitta Andersson i rollen »Revolutionären«, också i Spader, Madame!. Det rödvitrandiga förklädet får en särskild användning senare i scenen. Möjligen är det också en vink till förklädet Birgitta Andersson haft som Teskedsgumman tidigare på tv, även om detta än så länge bara hade setts i svartvitt då.

onsdag 27 februari 2013

TV-avgiften


Nu ska jag klaga angående tv-avgiften och därför vill jag först göra klart att jag tycker om public service-television och gärna vill vara med och betala en sådan. Jag har alltid tyckt att det sätt som tv-avgiften är utformad på är idiotiskt, men naturligtvis är detta inte ett tillräckligt skäl för att inte betala.

Jag vet att inte alla tänker så. Minns ni till exempel när vi fick en ny regering 2006 och det blev turbulens kring flera av de nya ministrarnas lagbrott? (Resultat: De som var kvinnor fick lov att avgå.) Det handlade bland annat om skolk med tv-avgiften. Dessa var några få uppmärksammade högprofilfall, men det finns massor av folk som gör likadant. Jag har sett en uppskattning häromåret på att omkring tolv procent av de hushåll som ska betala inte betalar. Det är inte därifrån jag kommer.

Men jag betalar inte.

Min tv gick nämligen sönder våren 2010. Jag var på väg att skaffa en ny, men det blev aldrig av. När det hade gått ett halvår utan att det blivit av så insåg jag hur lite jag saknade den, så istället för att köpa en tv så sa jag istället upp min tv-avgift. Då hade jag alltid betalat sedan jag skaffade eget boende, det senaste halvåret (ungefär tusen kronor) alltså utan att använda mig av det en enda gång. Det kändes inte som ett permanent beslut. Kanske skaffar jag tv igen nångång, men om det ändå dröjde så länge kunde jag spara några tusenlappar under tiden tänkte jag. Än har jag inte skaffat tv igen.

Lagen handlar egentligen inte om tv-apparater, utan om tv-mottagare. Sådana finns även i videobandspelare, vilket jag hade, men lagen undantar mottagare som »är varaktigt undanställd«, så jag meddelade Radiotjänst att jag gjort så. (Och jag har ändå ingen möjlighet att titta på något av mina videoband utan tv.)

Jaha, svarade Radiotjänst, men sen dröjde det inte länge innan de började skicka »påminnelser« ibland om jag kanske hade glömt avgiften.

Det verkar som Radiotjänst har svårt att tro att en del faktiskt inte har tv. I Sundsvalls tidning (2012-12-24) kunde man till exempel läsa om Bengt Larsson som blev uppringd av Radiotjänst gång på gång eftersom de inte trodde honom när han sa att han inte hade någon tv. Han förklarade att skälet till att han inte hade tv var att han var blind, men det verkade uppringarna inte heller tro på. Först efter att tidningen kontaktade Radiotjänst så backade de. »Vi är de första från Radiotjänst att be om ursäkt. Självklart ska han som är blind inte betala tv-licens. Det måste ha blivit en miss någonstans, säger [Radiotjänsts kommunikationschef] Johan Gernandt«.

Men lagen gör inte skillnad på blinda och seende, så det finns förstås ingen slopad avgift just för blinda. Visst är det bra att Radiotjänst slutade ringa och trakassera denne Bengt Larsson, men det hade det varit även om han vore seende. Och naturligtvis ska även blinda (med tv-mottagare) betala.

I den artikeln låter det som att blinda »naturligtvis« inte har tv, men så är det ju inte. Det finns goda skäl för blinda att ha tv (varav det mest uppenbara är för att lyssna på programmen), även om det låter troligt att det är vanligare med icke-innehav bland blinda än bland seende.

Nu börjar Radiotjänst göra allvar av de uttalanden som först lät som ett skämt. Att de vill räkna datorer med Internet som tv-mottagare nu eftersom det visas program på nätet, så att man har möjlighet att se dessa om man har en dator med Internet.

Det är som om teleskop skulle räknas tv-mottagare ifall SVT börjar visa tv-bilder på månens yta, eftersom de med teleskop då har möjlighet att se programmen den vägen. Detta är förstås fullkomligt galet, och det har jag sett många påpeka.

En intressant respons kommer från Internetleverantören Bahnhof. Om man skaffar Internet från dem kan man ha en gratis tilläggstjänst TV-Stopper som blockerar SVT:s Internetsändningar. Tanken är att en dator som får sitt Internet från Bahnhof med användning av denna tilläggs-»tjänst« inte ska kunna räknas som en tv-mottagare i alla fall.

Radiotjänst har har kommenterat detta och verkar mena att Bahnhofs tjänst inte duger eftersom den bara blockerar public service och inte andra tv-kanaler. Hela deras resonemang om detta får jag dock inte läsa, för länken »läs mer här« leder till något man måste vara inloggad för att få läsa. (Bahnhof svarar här.)

Några som har skrivit om de här ändringarna är Olle Aronsson i DI, Emanuel Karlsten i Ajour, Anna Troberg. Många är kritiska till lagen, men alla jag läst verkar acceptera Radiotjänsts uttalanden om vad lagen säger. I DI står till exempel:

Det innebär att den som äger en dator, surfplatta eller mobiltelefon som kan visa SVT:s program är skyldig att rapportera det till Radiotjänst. Personen ska också betala tv-avgift, även om han eller hon bara äger en smart telefon. En förutsättning är att apparaten har internetuppkoppling.

Men låt oss se själva vad lagen säger istället. Där står att en tv-mottagare »är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål«.

Det vet vi ju alla att det är få datorer med Internet som är avsedda »att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program«. (Det är om inte annat tämligen uppenbart för de datorer som införskaffades innan man kände till dessa blivande Internetutsändningar.)

Står det mer i förarbeten? Denna definition lades till när lagen senast ändrades 2006. I förarbetena hittar jag inget som gynnar den kreativa nytolkningen. I Proposition 2005/06:112 framgår att det har att göra med den då pågående övergången från ett analogt nät för marksänd tv till digital television. De nya digitala tv-mottagarna skulle förstås också räknas som tv-mottagare, och stämmer med definitionen. Själva lagen hade tidigare inte sagt något om vad en tv-mottagare var, men i dess förarbeten beskrevs de då rådande analoga tv-mottagarna.

Övergången till digitalt var klar i Sverige 2007. Istället för att beskriva även sådana mottagare gav man en teknikneutral beskrivning som skulle fungera även om tekniken blev ytterligare annorlunda senare.

Om den typ av sändningar som SVT har börjat med nu skrev man då (2006)

Sveriges Television AB (SVT) avser för närvarande inte att bedriva rundradiosändningar på Internet annat än i begränsad utsträckning. Företagets serverkapacitet tillåter inte detta. Det är också i praktiken omöjligt för SVT att garantera att signalen kommer fram till mottagaren i rätt tid och med acceptabel kvalitet. Dessutom är det svårt att hindra okontrollerad spridning av upphovsrättsligt skyddat material vid utsändning av TV via Internet.

Här kommer det intressantaste citatet. Om kravet »avsedd att ta emot« står

Skyldighet att betala medieavgift skall dock inte föreligga vid innehav av sådan teknisk utrustning som endast genom anslutning till Internet tar emot utsändning eller vidaresändning av TV-program från SVT, SR och UR.

IANAL, men hur mycket tydligare kan förarbeten bli egentligen? [TILLÄGG: Detta stämmer inte riktigt. Se kommentarerna nedan!]

I sin remiss ansåg Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio att »definitionen av TV-mottagare inte är tydlig när det gäller under vilka förutsättningar avgiftsskyldighet föreligger«. Visst finns det saker som är otydliga, men nog är det tydligt att dagens nytolkning inte var avsedd i alla fall.

Radiotjänst själva ansåg i remiss att »förslaget kommer att medföra svårigheter att fastställa om avgiftsskyldighet föreligger eftersom uppgifter saknas om vad enskilda eller företag har för möjligheter att ta emot utsändningar eller vidaresändningar från SVT och UR.«

En dator kan förstås vara avsedd att se på tv-program. Det framgår också i propositionen:

Datorer med TV-kort och datorer med inbyggd eller inkopplad digitalbox är däremot exempel på utrustning som måste anses vara avsedd för att ta emot TV-program och därmed att bedöma som TV-mottagare.

Jag har som sagt inget emot att vara med och betala, men då ska det ske på ett vettigt sätt. Inte med hot och påhitt om vad lagen säger.

Jag undrar vad som hände med utredningen förra året som kom fram till att tv-avgiften skulle skrotas och ersättas av skatt. Det lades på is sen bara? Allt fler länder sköter detta på ett vettigt sätt annars. Finland gjorde ett sådant byte till en skatt (»Yle-skatten«) nu vid årsskiftet. Tyskland ändrar i år till en avgift som alla hushåll ska betala (där tidigare datorer med Internet räknades som en radio (men mindre än en tv!) i licensavseende). Storbritannien har kvar tv-licensen, men har inte det knepiga innehavskriteriet utan går efter användning:

A television licence is required for each household where television programmes are watched as they are broadcast, irrespective of the signal method (terrestrial, satellite, cable or the Internet). A licence is not required, however, if you use your television only to watch DVDs or play video games, or you only watch programmes on your computer after they have been shown on TV.

Så Radiotjänst, om ni skulle råka läsa detta:

Jag har en dator med Internet, men det är ingen »teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program«. Om jag skaffar en teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program så hör jag naturligtvis av mig så som lagen säger. Vi hörs då!

[Bilden är återanvänd från det blogginlägg 2010 där jag berättade för en hyperintresserad omvärld att min tv hade gått sönder.]

tisdag 26 februari 2013

lördag 23 februari 2013

Skobyte

Se på Edra skor, andra gör det

En gång råkade jag ta fel skor på mig när jag tog mig hem från min vän Anders i Stockholm. Vi hade varit en hel del människor där så det fanns många par att välja på i tamburen, och de skor jag råkade ta var Anders egna så det var ingen annan som skulle ha dessa skor just då. När han upptäckte skobytet senare trodde han nog att den skyldiga snart skulle märka det och ge sig till känna. De skor som var kvarlämnade var ändå två nummer fel och inte riktigt samma modell! (Jag har för mig det var nån slags seglarsko.)

Ingenting hände dock. Jag gick runt i Anders skor dag efter dag utan att märka något. När Anders hade frågat runt flera som brukade hälsa på honom utan napp kom man att tänka på det där tillfället härom veckan och att Per från Uppsala hade varit där också. Kanske var han den skyldige! Av någon anledning var det vår gemensamma vän Greger som ringde för att höra med mig. Allt detta var längesen, för jag minns att det var i min studentkorridor till vår gemensamma korridorstelefon som jag fick detta samtal. Jag blev mycket konfunderad när jag tog emot luren av en korridorsgranne och Greger i andra änden med förställd röst kraxade fram "hhaaarrr duuu seetttt påå diiina skoooor påå sissssstonnne?!!".

Efter förklaring (i normalare röst) tittade jag efter och kunde hålla med om att dessa skor faktiskt inte hade alls den storlek jag brukade ha. Vi bytte så småningom tillbaka och jag blev då och då hånad för denna episod.

Men ni kan sluta håna nu, för det är faktiskt inte bara jag som gör sånt. Igår var jag på andra sidan av en sådan incident!

Jag var på första dagen av ett spelkonvent här i Uppsala, och när jag skulle gå hem så fanns inte mina kängor kvar. Det var ganska sent och de flesta hade gått för dagen, men några var fortfarande kvar, så det fanns en uppsättning skodon kvar. Jag tittade igenom alla flera gånger, men nej, mina fanns helt enkelt inte där. Det var ett par som mest liknade mina, så jag gissade att dess ägare råkat ta mina. Det bästa jag kunde göra var väl att ta dessa nu och så ta med dem tillbaka imorgon och hoppas att den skyldige också kom tillbaka då.

För att jag inte skulle råka förvärra skadan så viftade jag först med dessa skor framför spelarna som var kvar i lokalen: »Är det nån av er som äger dessa?«. Det gjorde ingen, så jag tog på mig kängorna enligt planen och gick hem. De passade ganska bra.

Ja, de passade faktiskt bättre än mina egna kängor, som jag inte var särskilt nöjd med, så för min del fick bytet gärna bli permanent! När jag kom hem började jag ändå skriva ett inlägg till Facebook-evenemanget om detta spelkonvent. Har du råkat ta fel skor? Jag fick hem ett par av modell si-och-så. Är det dina? Fick du istället med dig ett par av modell ... Ja, vad hette de nu? Jag hade för ovanlighets skull en notering från när jag köpte kängorna, så jag kunde kolla upp det innan jag skrev vidare.

Men mina egna kängor var av precis denna modell. Ja, detta var mina egna kängor. Ridå.

[ Illustrationen är från en klassisk annons från 1950-talet tecknad av Anders Beckman ]

onsdag 6 februari 2013

Horst Schröder

Under min skoltid hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Nyköping. Bland annat läste jag en mängd tidskrifter där. En av dessa var Seriefrämjandets Bild & Bubbla. Jag var redan intresserad av tecknade serier och det intresset fördjupade jag gärna i denna härliga tidskrift full med oväntade språng, då under redaktörer som Göran Ribe, Johan Andreasson och Horst Schröder. Här kunde jag läsa intressanta artiklar både om serier som jag redan tyckte om och visste en del om, och om sådant som jag tidigare tyckt inte verkade vara så intressant. (Men som ofta visade sig vara det.) Ett exempel på det senare var när Horst Schröder skrev om Spindelmannen. (Med en fotnot »Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också!«)

Och så fick jag ögonen öppnade för serier som jag inte kände till alls innan och som stod mig främmande. Som till exempel S. Clay Wilson om vilken samme Horst skrev en artikel med titeln Femtiotalets änglar kreperar i lasciv agoni. Kan man annat än älska en sådan titel? (Ja, det kan man väl, antar jag, men det var tänkt som en retorisk fråga, så svara inte!)

Denne Horst Schröder är det detta ska handla om. Han föddes i Tyskland på 1940-talet, men hade flyttat till Stockholm redan på 1970-talet. Han var litteraturvetare och under skrivandet av sin doktorsavhandling Science-fiction-Literatur in den USA: Vorstudien für eine materialistische Paraliteraturwissenschaft fick han anledning att även titta på tecknade serier i genren, vilket blev början på ett livslångt intresse och yrkesliv, inte just kring science-fiction-serier, utan för närmast alla slags tecknade serier, såväl som för mediet i sig.

Han skrev artiklar om serier. Han skrev böcker om serier. Han sålde serier. Han publicerade seriealbum och serietidningar. Hans första serietidningar var Epix och Pox (1984) som senare följdes av ett antal titlar andra med olika inriktning. Jag köpte allihop, och Pox var min favorit.

Detta var serietidningar för vuxna, vid en tid när det oftast sågs som självklart att serier bara var något för barn. Sverige hade på något sätt kommit efter flera andra europeiska länder, och Horst har beskrivit det som att medan man i andra länder, »som hade en vuxenseriekultur« fick vara »glad om man kunde få åtminstone några stora namn till sitt förlag, till sina tidningar« så hade han en position i Sverige där han kunde välja och vraka bland alla de bästa serieskaparna och vuxenserierna som skapats under sådär 15 år, samtidigt som det tillkom nytt hela tiden. »Under några år var Epix, Pox, Tungmetall helt enkelt de absolut bästa tidningar i sitt slag i hela västvärlden« har han skrivit (i kommentarer till inlägg , och det tror jag på. Det var serier från åtminstone Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, USA och Sverige. Han gav också ut Sveriges första mangatidning, Samurai

Men det betyder inte att han bara plockade dessa färdiga stora stjärnor som inte publicerats i Sverige tidigare. Han plockade också fram det udda och det smala. För många serier var Sverige det enda land serierna publicerades i förutom ursprungslandet. Det var en salig blandning av breda äventyrsberättelser, humor, fantasy, erotik, avantgardiska konstigheter, underground med mera.

Så hur hyllad var inte denne man?! Tja, inte så värst, egentligen. Av och till var han i konflikt med olika personer i Seriesverige och många andra i vuxenseriesvängen kunde ha onda ord över om honom, till exempel folket kring tidningen Galago. Det var som Gunnar Krantz fick höra när han var på en Galagofest: »Jag tillhörde fienden. Jag jobbade åt Horst, fick jag veta. De gillade inte Horsts tidningar. De gillade inte Horst.« Horsts öknamn för den kretsen är konstradikaler. »Så länge jag gjorde förluster med mitt album-förlag Medusa var jag godkänd som hobbyförläggare för den sanna seriekonsten. Men när jag med EPIX startade serietidskriften alla sa sig velat ha men ingen vågat satsa på, då hade jag blivit en stygg kommersialist. Och inte bara vilken kommersialist som helst, utan den värsta sorten: en avfälling. Jag hade förrått konstradikalismen genom att visa att man kan göra annat än att gnälla konstradikalt ur hobbyhörnan och vänta på bidrag« (Pox 2/1985).

Jag fick intrycket av att när folk utanför seriesvängen hade negativa fördomar om serier var det svårt att säga emot dessa; enklare att låta detta negativa fastna på Horst och markera distans från honom istället.

Horst provocerade gärna. Krantz igen:

Att det var de lättklädda tecknade damerna som fick förlaget att gå runt blev snart uppenbart. Men läsarna skulle inte ha det för bra, tyckte Horst och saltade tidningarna med feministiska tecknare och pepprade med spanska bögserier [Anarcoma av Nazario]. Det kostade många prenumeranter. Vi fick arga telefonsamtal och sönderrivna tidningar i posten. Jag har sällan sett Horst så upplivad, som den dagen då någon skickade begagnat dasspapper i ett kuvert. Det var det här som var själva Epix-andan. Att med en välriktad örfil visa upp för de inskränkta svenskarna att det fanns en stor värld därute.
(Citaten av Krantz är från hans bok Största möjliga allvar (Optimal press, 2011).)

Naket var det gott om. Det var bara bröst redan på framsidan till första numret av Epix. Kanske delvis just för att det av så många då sågs som självklart att serier var för barn så stod alla sexuella inslag ut desto mer, och belackare såg porr i allt med sexuella anspelningar när det var i serieform, på ett helt annat sätt än för till exempel litteratur eller film. Om serierna kunde även provokativ snarare än spekulativ sex kallas pornografi, liksom även bisarra humorserier av sådana som Édika som rimligen inte är porr på något sätt. Detta var något som Horst fick anledning att återkomma till gång på gång. Det var inget urskuldande detta-är-minsann-Konst-istället-argument – När han gav ut porr kunde han kalla det för porr också, som Manaras Click!. Medredaktören Göran Ribe skrev i Epix 2/1990 mycket sant:

Sex säljer, det vet alla. Många utnyttjar det också. Knepet är bara att göra porr utan att folk kallar det för porr. Många klarar det. De stora bokförlagen klarar det. Kvällstidningarna klarar det. TV klarar det. Vi däremot, vi har inte bara misslyckats kapitalt med att få vår porr accepterad, vi har dessutom fått porrstämpel på allt annat vi gjort, som inte haft ett dugg med porr att göra.

Horst sysslade alltså med alla slags serier. Det som jag var mest inne i, och kunde mest om, var Disneyserier, som ankist. Även där var Horst en expert. Vid en tid när kunskapen om »de andra« tecknarna, vid sidan av Carl Barks och några få till, ännu var ytterst skral, så var han en av några få som satt på specialkunskaper från svåråtkomliga källor och blev därmed en källa för andra. (»Enligt Horst är det Heimdahl som har tecknat detta!«.)

Han stod också bakom det första försöket nånsin att ge ut Carl Barks samlade verk i samlarutgåva, i Carl Barks Portfolio i lösbladssystem på stora finpapper. Jag blev själv lurad på en massa pengar som jag inte hade råd med, genom att beställa detta på sluttampen. Projektet kunde tyvärr inte slutföras, och jag fick dessutom aldrig ens alla de tidigare mapparna, för de var fast i Tyskland eller hur det var.

Och så alltid dessa konflikter. Enligt Skvallerspalten i NAFS(k)uriren 15 (1986) verkade det som om Carl Barks själv inte ville ha med Horst att göra:

Horst förvånade sig många gånger över hur dåligt hans tidningar sålde. »Mina utländska förlagskontakter vägrar nästan tro på mig när jag säger att Tarpax, Bourgeon, Sokal, Veyron inte säljer mer än 2 000 ex i bästa fall, och de flesta betydligt mindre.« – »Att både de populära och de smala stjärnorna säljer nära nog lika lite, tyder på att det finns en liten inbiten skara serieälskare som köper allt. Och att den stora massan utanför i allmänhet ger blanka fan i serier för vuxna. Så länge det inte är erotiska serier, förstås. För de säljer bra. Det är nog de som håller oss flytande« (Epix 7/1988).

En del hade mer inflytande än andra med sitt ogillande mot verksamheten. Det fanns poliser som åkte runt och visade upp hans tidningar som varnande exempel och fick affärer att sluta sälja dem. Efter en sådan »polisinsats« kom en helt annan Horst Schröder som hade ridskola i Knytta utanför Östersund att märka av hur folk i trakten slutade hälsa på honom och att folk tog sina barn ur ridskolan. Ingen berättade först varför, och det dröjde tills det visade sig att det spridits ett rykte om att han var den där hemska serieutgivaren som en polis Lennart Eriksson hade berättat om på föreläsningar.

En direkt konfrontation mot rättvisan blev det 1989 då tidningen Pox ställdes inför rätta. Folkaktionen mot pornografi, en organisation som fanns 1985–1999, hade anmält en mängd tidningar för olaga våldsskildring. Det var en lag som tidigare bara gällde rörliga bilder, men som sedan årsskiftet gällde även stillbilder:

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

De hade anmält tretton porrtidningar, samt en serietidning – Pox 1/1989, och JK tog bara upp åtal mot just Pox. När de på Epix först fick höra om detta trodde de att det var något nummer av deras tidning Topas det gällde, »för det är ju bara där vi har porrserier«, och förvåningen blev stor det det visade sig att det gällde Pox, »en tidskrift för experimentella, avantgardistiska, udda och smala serier«.

Det var fem av serierna i den tidningen som togs upp. Mest anmärkningsvärd är kanske den av Neil Gaiman för en engelsk bok Outrageous Tales from the Old Testament där han har återberättat en otäck episod ur Domarboken.

Horst blev friad i rätten, men delvis »fälld« i verkligheten utanför, bland annat slutade Konsum att föra tidningarna. Det dröjde inte länge innan alla lades ner. Epix förlag finns fortfarande kvar, men ger inte ut några tidningar längre, utan bara en del böcker och album, i mycket lugnare takt än förr.

Allt eftersom åren hade gått hade mitt eget intresse svalnat lite. Tidningarna blev liggande oläst på hög allt längre tid innan jag tog itu med dem.

Men en sak kastade jag mig fortfarande över direkt, även om resten av tidningen fick vänta ett tag: Horsts ledare! Där skrev han om lite allt möjligt. Ibland om vissa serier eller serieskapare. Ibland bråkade han, t. ex. med ETC/Crack, med Joakim Pirinen, Sture Hegerfors eller med Stockholms kulturhus utställningschef med anledning av utställningen om tecknade serier där.

Många gånger återkom han till hur tidningsdistributören Tidsam bit för bit ändrade sina regler så att de passade bäst för tidskrifter från stora förlag (de förlag som för övrigt ägde Tidsam), men gjorde det allt svårare för mindre tidningar från mindre förlag. Detta drabbade inte bara tecknade serier, utan en mängd kulturtidskrifter, och kunde ha kanske ha varit en mycket större kulturfråga, men det var inte så uppmärksammat i media i stort (som för övrigt mestadels ägs av samma stora förlag).

Horsts ledare kunde också handla om lite allt möjligt. Om Pablo Neruda eller Tex Avery; om graffiti eller underkläder; om att han anmält Barnängen och H&M för rasistisk reklam; om Aidsdelegationen eller Berlinmuren; om sin kidnappade son; eller om att han köpt nya skosnören.

Detta var min favoritblogg på den tiden när det inte fanns några bloggar.

Idag fyller Horst Schröder 70 år, och det är anledningen till denna postning. Tack Horst för allt du gjort för serier i Sverige! Tack Horst för att du faktiskt dragit igång sådana projekt om vilka många säkert varnade och sa att det inte skulle gå. Tack för att jag i dina utgivningar har kunnat läsa så många serier av favoriter som Édika, Binet, Robert Crumb, Foerster, Francois Bourgeon, Altan, Jaime Hernandez, F’Murr, Joost Swarte, Peter Bagge, Jacques Tardi, Bill Griffith, Shary Flenniken, Beto Hernandez m. fl. (Och då har jag inte ens nämnt några av de svenska.)

Som avslutning lägger jag in några bilder på Horst tecknade av olika personer. Bilden i början är av Gunnar Krantz och är baksidan på Epix 7/1984.

Mikael Grahn (från Pox 8/1989)

Johan Andreasson (från Epix 3/1985)

Joakim Lindengren från hans album Var ligger Gulf?

Ulf Jansson från serien »Box 19008« i Epix 5/1987

Från Epix 8/1984. Jag vet tyvärr inte av vem.

P.S. Vi vill läsa fortsättningen på Tändsticksgubben och Gummitjejen nu!

P.P.S. »Varför mysen och pysen I icke? Har prinsesstårtan icke smakat eder?«